Klockan var strax efter åtta på morgonen.

The clock was just past eight in the morning.

Stockholm låg stilla.

Stockholm was quiet.

En vit skåpvagn med blå texten "IKEA" anlände till en liten lägenhet i Södermalm.

A white van with blue text that read "IKEA" arrived at a small apartment in Södermalm.

Inne i lägenheten väntade Emma, Samuel och Sofia, på vad de med iver skulle kalla "det stora möbeläventyret".

Inside the apartment, Emma, Samuel, and Sofia were eagerly waiting for what they called "the big furniture adventure".

De hade köpt nya möbler till sitt gemensamma studentrum.

They had bought new furniture for their shared student room.

Idén med att montera dem utan instruktioner lät som en rolig utmaning.

The idea of assembling them without instructions sounded like a fun challenge.

Vad kunde gå fel?

What could go wrong?

Det var så deras äventyr började.

That's how their adventure began.

Emmas ansikte lyste upp när hon såg de stora kartongerna.

Emma's face lit up when she saw the large boxes.

Sofia började genast skära upp dem med en kniv.

Sofia immediately started cutting them open with a knife.

Samuel stod mitt i rummet, osäker på var han skulle börja.

Samuel stood in the middle of the room, unsure where to begin.

Inuti kartongerna fanns det massor med träbitar och plastpåsar fyllda med skruvar, muttrar och konstiga metallbitar.

Inside the boxes were lots of wooden pieces and plastic bags filled with screws, nuts, and strange metal parts.

De började arbeta direkt.

They started working right away.

Skruv här, träbit där, ibland något som såg ut som ett handtag, ibland en platta.

A screw here, a piece of wood there, sometimes something that looked like a handle, sometimes a plate.

Bitarna började sakta men säkert ta form.

The pieces slowly but surely took shape.

Men problemet var att de inte visste vilken form.

But the problem was they didn't know what shape.

I en annan del av Stockholm, i en liten lägenhet i Vasastan, tittade en gubbe på tv.

In another part of Stockholm, in a small apartment in Vasastan, an old man was watching TV.

Han bar ett par gamla glasögon.

He wore a pair of old glasses.

Han såg ett nyhetsinslag om IKEA.

He saw a news segment about IKEA.

Han sade till sig själv: "Dom där unga personerna i Södermalm behöver mig".

He said to himself, "Those young people in Södermalm need me."

Tillbaka i Södermalm, grälade Emma, Sofia och Samuel.

Back in Södermalm, Emma, Sofia, and Samuel argued.

Deras utmaning blev allt svårare.

Their challenge was becoming more difficult.

Varje skruv och varje träbit blev till ett nytt problem.

Every screw and every piece of wood became a new problem.

Deras studentrum var nu en röra.

Their student room was now a mess.

Allt plötsligt knackade det på dörren.

Suddenly, there was a knock on the door.

Upp dök gubben från Vasastan.

The old man from Vasastan appeared.

Han presenterade sig som Herr Karlsson, pensionerad IKEA-montör.

He introduced himself as Mr. Karlsson, a retired IKEA assembler.

Han erbjöd sig att hjälpa dem.

He offered to help them.

Emma, Samuel och Sofia blev först chockade men sedan glada.

Emma, Samuel, and Sofia were first shocked but then happy.

Herr Karlsson satte på sig glasögonen, rullade upp ärmarna och började montera möblerna.

Mr. Karlsson put on his glasses, rolled up his sleeves, and started assembling the furniture.

Sofia gav honom en kopp kaffe.

Sofia gave him a cup of coffee.

Samman arbete mellan dem alla började.

Collaboration between all of them began.

Efter någon timme var allt på plats.

After some time, everything was in place.

Studentrummet var nu fyllt med vackra möbler från IKEA.

The student room was now filled with beautiful furniture from IKEA.

De firade med kramar och skratt.

They celebrated with hugs and laughter.

Då gick Herr Karlsson mot dörren.

Then Mr. Karlsson walked towards the door.

Han höll upp en liten blå plastpåse och blinkade mot de unga.

He held up a small blue plastic bag and winked at the young ones.

Inuti var IKEA-instruktionerna.

Inside were the IKEA instructions.

De skrattade och tackade honom.

They laughed and thanked him.

Herr Karlsson sade: "Jag hoppas ni har lärt er något idag".

Mr. Karlsson said, "I hope you have learned something today."

Han log, blinkade åter och gick ut genom dörren.

He smiled, winked again, and walked out the door.

Emma, Sofia och Samuel stod kvar i sitt nya rum.

Emma, Sofia, and Samuel stood in their new room.

De tittade på varandra och skrattade.

They looked at each other and laughed.

Ja, de hade lärt sig något: Ingen utmaning är för stor om du inte är rädd för att be om hjälp.

Yes, they had learned something: No challenge is too big if you're not afraid to ask for help.

Deras äventyr var över.

Their adventure was over.

Och det var historien om hur tre studenter i Stockholm monterade sina IKEA-möbler utan instruktioner, men med hjälp av en pensionerad IKEA-montör.

And that was the story of how three students in Stockholm assembled their IKEA furniture without instructions, but with the help of a retired IKEA assembler.