Staden var som en färgexplosion.

The city was like an explosion of color.

Människor i långa klänningar, plymhattar och kraftiga skinnstövlar strömmade ut på gatorna.

People in long dresses, feathered hats, and strong leather boots streamed out onto the streets.

Stockholm, vanligtvis besatt av en ganska återhållsam ton i kläder och stil, liknade nu mer en levande regnbåge.

Stockholm, usually obsessed with a rather restrained tone in clothes and style, now resembled a living rainbow.

Det var vikingaparaden.

It was the Viking parade.

Sofia, med lysande röd hår, kikade ut bakom ett hörn.

Sofia, with her shining red hair, peeked out from around a corner.

Hon visste inte hur hon kände för allt det här.

She didn't know how she felt about all of this.

Hon var nervös.

She was nervous.

Flockar av barn springande runt, deras skallrade vikingasköldar ljöd genom luften.

Flocks of children ran around, their rattling Viking shields resounding through the air.

Sofia hade aldrig gillat att klä ut sig.

Sofia had never liked dressing up.

Men det här var annorlunda, det kändes mer viktigare.

But this was different, it felt more important.

Emma, Sofias bästa vän, låg lågt i bakgrunden.

Emma, Sofia's best friend, kept a low profile in the background.

Emma älskade parader.

Emma loved parades.

Hon älskade att vara mitt i bruset.

She loved being in the midst of the buzz.

Medan Sofia lurade sig i skuggorna, ville Emma hoppa rakt in.

While Sofia lurked in the shadows, Emma wanted to dive right in.

William, en högväxt kille, hade sett fram emot det här hela året.

William, a tall guy, had been looking forward to this all year.

Hans mamma hade sytt hans vikingadräkt.

His mom had sewn his Viking costume.

Han var en mäktig vikingakung, komplett med en glittrande krona och en lång kapp.

He was a mighty Viking king, complete with a sparkling crown and a long cape.

Han kände sig magisk.

He felt magical.

Paraden startade.

The parade started.

Alla tre var blyga på varsitt sätt.

All three were shy in their own way.

Sofia för att hon var ovillig att kliva ut ur sina vanor.

Sofia because she was reluctant to step out of her habits.

Emma för att hon inte ville sticka ut för mycket.

Emma because she didn't want to stand out too much.

Och William, bara för att han var naturligt försiktig.

And William, simply because he was naturally cautious.

Men de bestämde sig för att kasta blygheten åt sidan, verkligen kliva in i sina roller.

But they decided to set aside their shyness, truly stepping into their roles.

Sofia var en modig vikingakvinna.

Sofia was a brave Viking woman.

Emma, en skicklig svärdbärare.

Emma, a skilled swordbearer.

Och William, den modiga kungen.

And William, the courageous king.

Det svåra var att bara kliva över den gränsen och engagera sig helt.

The difficult part was only crossing that boundary and fully engaging.

Paraden rörde sig genom Gamla stan.

The parade moved through Gamla stan.

Med gamla byggnader och kullersten, kände det sig så verkligt.

With old buildings and cobblestones, it felt so real.

De stoppades i en öppen plats där folk kunde titta på.

They stopped in an open square where people could watch.

Det var en konstig känsla, att stå där draperad i gammaldags kläder, och veta att alla tittade.

It was a strange feeling, standing there draped in old-fashioned clothes, knowing that everyone was watching.

Men de tre slappte loss.

But the three let loose.

Sofia skrek ut ett vikingastridsrop som fick folk att gapa.

Sofia let out a Viking battle cry that made people gasp.

Emma viftade runt sitt svärd så skickligt att det såg ut som att hon alltid hade gjort det.

Emma swung her sword so skillfully that it looked like she had always done it.

Och William, den blyga killen, stöttade dem, stod vid deras sida.

And William, the shy guy, supported them, standing by their side.

Det var underbart.

It was wonderful.

Paraden fortsatte, de dansade och firade.

The parade continued, they danced and celebrated.

Och bit för bit föll deras blyghet bort.

And little by little, their shyness faded away.

När paraden var över, kände de sig lite trötta, men lyckliga.

When the parade was over, they felt a bit tired, but happy.

De hade övervunnit sina rädslor.

They had overcome their fears.

De hade alla tre lyckats komma ut ur sina skal.

All three of them had managed to step out of their shells.

De tog av sina vikingakostymer, men känslan bestod.

They took off their Viking costumes, but the feeling remained.

Styrkan, modet, friheten.

The strength, the courage, the freedom.

De bestämde sig för att inte glömma, att ta med sig den känslan hem.

They decided not to forget, to carry that feeling with them back home.

Stockholm vikingaparad var inte bara en kostymfest.

The Stockholm Viking parade was not just a costume party.

Det var en lektion i mod.

It was a lesson in bravery.

En lektion i att våga.

A lesson in daring.

Och för Sofia, Emma, och William, det var en dag att minnas.

And for Sofia, Emma, and William, it was a day to remember.

De lärde sig att vara modig, att vara sig själva, och allt det tog var lite regnbågsfärgad vikingakostym.

They learned to be brave, to be themselves, and all it took was a little rainbow-colored Viking costume.

Det var slutet på den mest spännande dagen i deras liv.

It was the end of the most exciting day of their lives.

Men det var knappast slutet på deras historia.

But it was hardly the end of their story.