Solens första strålar letade sig in genom fönstret i Eriks, Sofias och Magnus lägenhet mitt i hjärtat av Stockholm.

The first rays of the sun made their way through the window into Erik, Sofia, and Magnus' apartment in the heart of Stockholm.

En stor, brun kartong låg mitt på golvet i vardagsrummet.

A large, brown box lay on the floor in the living room.

Den hade inte blivit mindre skrämmande sedan föregående kväll.

It hadn't become any less intimidating since the previous evening.

Erik, en strävsam advokat, grymtade.

Erik, a diligent lawyer, grunted.

"Ingen instruktion i kartongen.

"No instructions in the box.

Typiskt IKEA.

Typical IKEA."

" Sofia, en framstående läkare, nickade och gnuggade sina trötta ögon.

Sofia, an esteemed doctor, nodded and rubbed her tired eyes.

Magnus, snickare till yrket, bara skrattade.

Magnus, a carpenter by trade, just laughed.

"Vi kan ju lösa det", sa han, självsäker med hammaren i handen.

"We can figure it out," he said confidently, hammer in hand.

Samtidigt doftade det svagt av nybakat från köket.

Meanwhile, a faint smell of freshly baked goods wafted from the kitchen.

Och så började det.

And so it began.

Del för del, försökte de att lista ut hur alla bitarna skulle passa ihop.

Piece by piece, they tried to figure out how all the parts would fit together.

En skruv här, en plugg där, två brädor här igen.

A screw here, a dowel there, two boards here again.

Mitt i allt detta blev kaffet kallt på bordet och kanelbullarna låg glömda i ugnen.

Amidst it all, the coffee grew cold on the table, and the cinnamon buns lay forgotten in the oven.

Klockan tickade.

The clock ticked.

Solen flyttade sig från öst till väst men bokhyllan var fortfarande inte klar.

The sun moved from east to west, but the bookshelf still wasn't finished.

Erik mätte.

Erik measured.

Sofia satte i skruvar.

Sofia inserted screws.

Magnus svepte.

Magnus swept.

Det blev mer snett för varje steg.

It became more crooked with each step.

Ibland skrattade de.

Sometimes they laughed.

Ibland svor de.

Sometimes they cursed.

Men de gav aldrig upp.

But they never gave up.

Slutligen, när klockan slog midnatt, läste Sofia på kartongen.

Finally, when midnight struck, Sofia read from the box.

“BILLY”, stod det.

"BILLY," it said.

De stod och tittade på deras sneda skapelse.

They stood and looked at their lopsided creation.

"Billy är inte lika rak som hans bild på kartongen", konstaterade Erik, undersökandes deras fula, sneda Billy.

"Billy doesn't look as straight as his picture on the box," Erik stated, examining their ugly, crooked Billy.

Men deras uppdrag var inte klar.

But their mission wasn't complete.

De flyttade möblerna.

They rearranged the furniture.

De hade bestämt tillsammans att deras gemensamma bokhylla skulle stå mitt i vardagsrummet, en samling av deras gemensamma minnen och böcker.

Together, they had decided that their shared bookshelf would stand in the middle of the living room, a collection of their shared memories and books.

De samarbetade.

They worked together.

Erik höll i ena sidan, Sofia i den andra och Magnus styrde i mitten.

Erik held one side, Sofia held the other, and Magnus guided in the middle.

Och där, mitt i rummet, stod deras lite sneda Billy, stark och stolt.

And there, in the middle of the room, stood their slightly crooked Billy, strong and proud.

De steg tillbaka, alla med leenden på sina ansikten.

They stepped back, each with a smile on their faces.

De kom ihåg svetten, skriket, skratten, och nu, tillfredsställelsen.

They remembered the sweat, the shouting, the laughter, and now, the satisfaction.

Och trots snedhet, var Billy perfekt för dem.

And despite its tilt, Billy was perfect for them.

Billy blev deras minnenas hem, varje bok en berättelse.

Billy became the home of their memories, each book a story.

"Tänk på alla roliga minnen vi kommer att ha när vi tittar på denna bokhylla", sa Sofia, med en mjuk röst.

"Think of all the fun memories we'll have when we look at this bookshelf," Sofia said, with a soft voice.

Och de skålade för Billy, skrattade åt sin gemensamma strävan.

And they toasted to Billy, laughed at their shared endeavor.

Billy, trots det sneda, blev en symbol för deras gemensamma ansträngningar.

Billy, despite its crookedness, became a symbol of their collective efforts.

Den blev en del av deras hem, av deras liv.

It became a part of their home, of their lives.

För i slutändan var det inte om Billy stod rakt eller snedd.

Because in the end, it wasn't about whether Billy stood straight or crooked.

Det handlade om resan de hade tillsammans, resan att bygga Billy.

It was about the journey they had together, the journey of building Billy.