Solens strålar glittrade över Siljan.

The sun's rays sparkled over Lake Siljan.

Det var tidig morgon i huvudstaden, Stockholm.

It was early morning in the capital, Stockholm.

Staden började vakna till liv.

The city was beginning to come to life.

En av morgonfåglarna var Astrid, en klipsk, ung tjej i sina bästa år.

One of the early birds was Astrid, a clever, young girl in her prime.

Astrid stod framför det stora, blåa byggnaden.

Astrid stood in front of the large, blue building.

Bokstäverna på skylten lyste starkt - Ikea.

The letters on the sign shone brightly - Ikea.

Med lite vemod i blicken knöt Astrid sin regnkappa.

With a hint of melancholy in her eyes, Astrid tied her raincoat.

Det var tid för att hoppa rakt in i möbellabyrinten.

It was time to dive straight into the furniture maze.

Hon började i köksavdelningen.

She started in the kitchen department.

Det var bord efter bord, stol på stol.

It was table after table, chair after chair.

Röda prislappar blinkade åt henne från varje hörn.

Red price tags blinked at her from every corner.

Men Astrid tappade snabbt bort sig.

But Astrid quickly lost herself.

Hyllorna som en gång kändes välkomnande, blev till ett virrvarr.

The shelves that once felt welcoming turned into a jumble.

Höga bokhyllor, korta fotöljer och udda lampor hopades framför hennes ögon.

Tall bookshelves, short armchairs, and peculiar lamps piled up before her eyes.

Astrid försökte följa skyltarna.

Astrid tried to follow the signs.

Men snart kändes de som främmande språk.

But soon they felt like foreign languages.

Hon provade alla dörrar, men alla ledde bara tillbaka in i labyrinten.

She tried all the doors, but they only led back into the labyrinth.

Även när hon följde pfeilarna på golvet, hamnade Astrid alltid tillbaka vid köken.

Even when she followed the arrows on the floor, Astrid always ended up back at the kitchens.

Mitt i all förvirring kom hjälpen.

In the midst of all the confusion, help arrived.

En liten pojke i blå arbetskläder hoppades fram.

A little boy in blue work clothes hopped forward.

Han sa sitt namn var Emil.

He said his name was Emil.

Emil pekade på en dörr i hörnet.

Emil pointed to a door in the corner.

"Prova där!

"Try there!"

" sade han.

he said.

Astrid följde hans råd.

Astrid followed his advice.

Men ännu en gång var hon tillbaka vid köken !

Yet once again, she found herself back at the kitchens!

Slutligen, efter timmar av desperation, hittade Astrid vad hon letade efter.

Finally, after hours of desperation, Astrid found what she was looking for.

I utkanten av möbellabyrinten, bortom köken och sofforna, hittade hon den blå utgångsskylten.

On the outskirts of the furniture maze, beyond the kitchens and sofas, she found the blue exit sign.

Tacksam och lättad klev Astrid ut i solskenet.

Grateful and relieved, Astrid stepped out into the sunshine.

Efter den dagen gick Astrid aldrig vilse igen.

After that day, Astrid never got lost again.

Hon visste att i varje labyrint, oavsett hur snurrig och rörig, finns det alltid en utgång.

She knew that in every maze, no matter how twisty and confusing, there is always an exit.

Och de bästa vägvisarna kanske finns där du minst förväntar dig att hitta dem.

And the best guides may be found where you least expect to find them.

Som en liten pojke i blå arbetskläder.

Like a little boy in blue work clothes.