Soluppgången bakom Globen kastade en drömlik aura över staden.

The sunrise behind the Globe cast a dreamlike aura over the city.

Stockholm vaknade till liv - långsamt men stadigt.

Stockholm was waking up - slowly but steadily.

På Norrmalm bodde Astrid och Lars på en liten lägenhet.

Astrid and Lars lived in a small apartment on Norrmalm.

De väntade på IKEA-leveransen.

They were waiting for the IKEA delivery.

Lådor efter lådor pep till.

Boxes after boxes beeped.

Varje låda innehöll förtrollande löften - ett nytt skrivbord, en bokhylla, ett matbord.

Each box contained enchanting promises - a new desk, a bookshelf, a dining table.

Lars var så taggad.

Lars was so excited.

Astrid var också spänd.

Astrid was also nervous.

Men ett problem fanns.

But there was a problem.

De hade bestämt.

They had decided.

Inga instruktioner.

No instructions.

De skulle bygga på egen hand.

They would build on their own.

Första försöket, skrivbordet.

First attempt, the desk.

Lars sprang runt, hällde ut påsar av skruvar.

Lars ran around, pouring out bags of screws.

Astrid ställde upp träbitar som dominobrickor.

Astrid lined up pieces of wood like dominoes.

Svett rann.

Sweat ran.

Timmar flög förbi.

Hours flew by.

Skrivbordet svajade som ett sjuka fartyget.

The desk wobbled like a sick ship.

Lars tittade på Astrid.

Lars looked at Astrid.

Hon ryckte på axlarna.

She shrugged.

Nästa, bokhyllan.

Next, the bookshelf.

Det är enklare, tänkte Astrid.

It's easier, thought Astrid.

Men inte alla bitar matchade.

But not all pieces matched.

Skruvarna försvann.

The screws disappeared.

Hyllorna ramlade ner.

The shelves fell down.

Lars skrattade till en början.

Lars laughed at first.

Men han hittade inte det roligt längre.

But he no longer found it funny.

Frustrationen byggde.

Frustration built up.

Matbordet var sista försöket.

The dining table was the last attempt.

Allting kändes hopplöst.

Everything felt hopeless.

Men de ville inte ge upp.

But they didn't want to give up.

De hade flyttat till Stockholm för att starta nytt, och sätta ihop dessa möbler symboliserade detta på något sätt.

They had moved to Stockholm to start anew, and assembling these furniture symbolized this in some way.

Med tunn hopp, försökte de igen.

With thin hope, they tried again.

Men bordsbenen var ojämn.

But the table legs were uneven.

Bordet var instabilt.

The table was unstable.

Frustrationen kulminerade.

Frustration peaked.

De tittade på varandra.

They looked at each other.

Trötta och besvikna.

Tired and disappointed.

Så Lars föreslog något.

So Lars suggested something.

Kanske, bara kanske, skulle instruktionerna hjälpa.

Maybe, just maybe, the instructions would help.

Astrid log svagt.

Astrid smiled weakly.

De satte sig ned med bruksanvisningen.

They sat down with the manual.

De monterade sakta, steg för steg.

They assembled slowly, step by step.

Skrivbordet stod stadigt.

The desk stood firm.

Bokhyllan, perfekt.

The bookshelf, perfect.

Matbordet, stabilt.

The dining table, stable.

De stod tillsammans, tittade på sina verk.

They stood together, looking at their creations.

Lars h winkade till Astrid.

Lars winked at Astrid.

De satt på det nya matbordet.

They sat on the new dining table.

De höll varandras händer.

They held each other's hands.

De hade vunnit över frustrationen, tröttheten.

They had overcome the frustration, the tiredness.

De hade lärt sig.

They had learned.

Ibland, man kan inte bara köra på.

Sometimes, you can't just go on.

Man behöver ledning.

You need guidance.

Soluppgången skapade långa skuggor i lägenheten.

The sunrise cast long shadows in the apartment.

Lådor var tömda.

Boxes were empty.

Möbler stod stadigt.

Furniture stood firmly.

De tittade på varandra.

They looked at each other.

Stockholm hade vaknat till liv, och så hade de.

Stockholm had woken up, and so had they.

Livet var ett äventyr och de hade IKEA-möbler att påminna dem om den första stora utmaningen de övervunnit tillsammans.

Life was an adventure and they had IKEA furniture to remind them of the first big challenge they had overcome together.

Det var dagens fina slut.

That was the lovely end of the day.