En kall, snöig dag i Stockholm, stod en kvinna vid namn Elsa vid tågstationen.

On a cold, snowy day in Stockholm, a woman named Elsa stood at the train station.

Hon väntade på en gammal vän.

She was waiting for an old friend.

Hans namn var José.

His name was José.

Han var från Spanien, en fjärran plats för Elsa.

He was from Spain, a distant place for Elsa.

Vagnarna svepte förbi.

The carriages swept by.

José klivit ut ifrån en av dem.

José stepped out of one of them.

De möttes och log mot varandra.

They met and smiled at each other.

Men José såg lite förvirrad ut.

But José looked a bit confused.

Han talade om sitt problem.

He mentioned his problem.

Han förstod inte ett vanligt svenskt ord: "fika".

He did not understand a common Swedish word: "fika".

Elsa skrattade.

Elsa laughed.

Hon skulle förklara.

She would explain.

Elsa tog med José till sitt favoritcafé.

Elsa took José to her favorite café.

Det låg nära Slottet, skuggat av Kungliga Slottets stora väggar.

It was located near the Palace, shaded by the large walls of the Royal Palace.

Elden sprakade i den öppna spisen.

The fire crackled in the open fireplace.

Det var varmt och mysigt.

It was warm and cozy.

På bordet fanns små kakor och stora muggar med kaffe.

On the table were small cookies and large mugs of coffee.

De satte sig ner.

They sat down.

"Fika", började Elsa, "är en social stund.

"Fika," Elsa began, "is a social moment.

Vi dricker kaffe.

We drink coffee.

Vi äter kaka.

We eat cake.

Vi pratar".

We talk."

Jose nickade.

José nodded.

Han verkade förstå lite.

He seemed to understand a little.

Elsa fortsatte.

Elsa continued.

"Fika är unikt för Sverige", sa hon.

"Fika is unique to Sweden," she said.

"Det är mer än att bara dricka kaffe.

"It's more than just drinking coffee.

Det är en tid för vila.

It's a time for rest.

Det är en tid för att vara med vänner.

It's a time to be with friends."

"José smakade på en kanelbulle.

José tasted a cinnamon bun.

Han drack lite kaffe.

He sipped some coffee.

Hans ansikte lyste upp.

His face lit up.

Han förstod nu.

He understood now.

Fika handlade inte bara om kaffe och kakor.

Fika wasn't just about coffee and cakes.

Det handlade om gemenskap.

It was about community.

Om att spendera sin tid på ett trevligt sätt.

About spending time in a pleasant way.

José log mot Elsa.

José smiled at Elsa.

"Tack för att du förklarade fika för mig", sa han.

"Thank you for explaining fika to me," he said.

Elsa log tillbaka.

Elsa smiled back.

Hon kände att hon hade fått en ny vän.

She felt she had gained a new friend.

Och både Elsa och José insåg att även om de kom från olika ställen, kunde de dela något så enkelt och så viktigt som en fika.

And both Elsa and José realized that even though they came from different places, they could share something as simple and as important as a fika.

Dagen fortsatte.

The day continued.

Snön slutade falla.

The snow stopped falling.

José sa adjö till Elsa.

José said goodbye to Elsa.

Han tackade för en bra dag.

He thanked her for a great day.

De kramade varandra.

They hugged each other.

En varm känsla fyllde deras hjärtan.

A warm feeling filled their hearts.

De hade inte bara delat en fika.

They had not only shared a fika.

De hade delat en värdefull upplevelse.

They had shared a valuable experience.

De visste att de skulle minnas denna speciella dag i Stockholm.

They knew they would remember this special day in Stockholm.

Och så slutar vår berättelse.

And so ends our story.

José lärde sig om fika.

José learned about fika.

Elsa lärde sig om vänskap.

Elsa learned about friendship.

Och tåget rullade iväg.

And the train rolled away.

Men de skulle alltid ha deras minnen.

But they would always have their memories.

Så var det i Stockholm.

That's how it was in Stockholm.