Klockorna i Storkyrkan slog tolv när Erik och Anna vandrade ner längs kullerstensgatorna i Gamla Stan.

The bells of Storkyrkan struck twelve as Erik and Anna wandered down the cobbled streets of Gamla Stan.

Det var en solig dag och folkmassan rörde sig långsamt förbi pittoreska butiker och färgglada fasader.

It was a sunny day, and the crowd moved slowly past picturesque shops and colorful facades.

De var på väg till sitt favoritcafé för en mysig fika.

They were on their way to their favorite café for a cozy fika.

Caféet låg vid hörnet av en liten gränd.

The café was situated at the corner of a small alley.

Dess charm låg i de gamla trämöblerna och doften av nybakat bröd.

Its charm lay in the old wooden furniture and the smell of freshly baked bread.

Erik och Anna gick in och hittade ett ledigt bord intill ett stort fönster.

Erik and Anna entered and found an empty table next to a large window.

De beställde kanelbullar och kaffe.

They ordered cinnamon buns and coffee.

"Det här är livet," sa Erik och tog en stor tugga av kanelbullen.

"This is life," said Erik, taking a big bite of his cinnamon bun.

Men precis efter att han svalt, började hans ansikte förändras.

But just after he swallowed, his face began to change.

Hans ögon blev röda och han började andas tungt.

His eyes turned red, and he started breathing heavily.

"Erik, mår du bra?"

"Erik, are you okay?"

frågade Anna oroligt.

Anna asked worriedly.

Erik försökte svara men kunde knappt få fram ett ord.

Erik tried to respond but could barely manage a word.

"P-p…andakärmutter…" sa han svagt.

"P-p... peanut butter..." he said weakly.

Anna förstod genast.

Anna understood immediately.

Erik hade en nötallergi och måste ha råkat få i sig något med nötter.

Erik had a nut allergy and must have accidentally ingested something with nuts.

Hon hoppade upp från sin stol och ropade på hjälp.

She jumped up from her chair and shouted for help.

"Någon, hjälp!

"Someone, help!

Min vän har en allergisk reaktion!"

My friend is having an allergic reaction!"

En servitris kom snabbt till deras bord.

A waitress quickly came to their table.

Hon såg Eriks situation och sprang iväg för att hämta hjälp.

She saw Erik’s condition and ran off to get help.

Kort därefter dök en man upp med en medicinväska.

Shortly after, a man appeared with a medical bag.

Han var en läkare som just hade kommit in för en kopp kaffe.

He was a doctor who had just come in for a cup of coffee.

"Jag är läkare.

"I’m a doctor.

Vad har hänt?"

What happened?"

frågade han snabbt.

he asked quickly.

"Min vän har en nötallergi och han har fått i sig något," förklarade Anna.

"My friend has a nut allergy, and he's ingested something," explained Anna.

Läkaren tog ut en adrenalinspruta ur sin väska och injicerade den i Erik's lår.

The doctor took out an adrenaline shot from his bag and injected it into Erik’s thigh.

"Det här kommer hjälpa," sa han lugnt.

"This will help," he said calmly.

Efter några minuter började Erik återhämta sig.

After a few minutes, Erik began to recover.

Hans andning blev stabilare och färgen återvände till hans ansikte.

His breathing grew steadier, and the color returned to his face.

Anna höll hans hand och log av lättnad.

Anna held his hand and smiled with relief.

"Tack så mycket," sa hon till läkaren.

"Thank you so much," she said to the doctor.

"Du räddade hans liv."

"You saved his life."

Läkaren nickade och lade handen på Eriks axel.

The doctor nodded and placed a hand on Erik's shoulder.

"Se till att alltid ha en spruta med dig, det kan hända när som helst," rådde han.

"Make sure to always carry a shot with you; it can happen anytime," he advised.

Erik samlade sina krafter och tittade på Anna.

Erik gathered his strength and looked at Anna.

"Förlåt att jag skrämde dig," sa han svagt men med ett leende.

"Sorry I scared you," he said weakly but with a smile.

Anna skakade på huvudet.

Anna shook her head.

"Det är inte ditt fel.

"It’s not your fault.

Huvudsaken är att du är okej."

The main thing is that you’re okay."

De stannade kvar på caféet en stund för att vila.

They stayed at the café for a while longer to rest.

När de till sist lämnade, höll de varandras händer än starkare.

When they finally left, they held each other’s hands even tighter.

Det var en påminnelse om hur skört livet kan vara och hur viktigt det är att ta hand om varandra.

It was a reminder of how fragile life can be and how important it is to take care of each other.