Det var en kall, vindig morgon i oktober när Hanna kom fram till Gamla Stan.

It was a cold, windy morning in October when Hanna arrived at Gamla Stan.

Hon hade rest lång väg för att besöka sin mormor.

She had traveled a long way to visit her grandmother.

Gamla Stan var vacker med sina smala gator, gamla byggnader och små butiker.

Gamla Stan was beautiful with its narrow streets, old buildings, and small shops.

Hon kände en varm känsla av hemkomst när hon gick genom de stenlagda gatorna.

She felt a warm sense of homecoming as she walked through the cobblestone streets.

Hanna hade med sig en stor väska.

Hanna carried a large bag.

I väskan fanns presenter och hembakade kakor.

In the bag were gifts and homemade cookies.

Hon visste att mormor älskade hennes kakor.

She knew her grandmother loved her cookies.

Hon kände sig spänd, men också glad.

She felt nervous but also happy.

När Hanna kom fram till mormors lägenhet, tryckte hon på dörrklockan.

When Hanna arrived at her grandmother's apartment, she pressed the doorbell.

Dörren öppnades med ett knarrande ljud.

The door opened with a creaking sound.

Där stod mormor, liten och skrynklig men med ett stort leende.

There stood her grandmother, small and wrinkled but with a big smile.

"Hanna, min kära flicka!

"Hanna, my dear girl!

Välkommen!"

Welcome!"

sade mormor och kramade henne hårt.

said her grandmother and hugged her tightly.

De gick in i lägenheten.

They went into the apartment.

Den var gammal och charmig, med tunga trämöbler och stora målningar på väggarna.

It was old and charming, with heavy wooden furniture and large paintings on the walls.

Bjälkar i taket gav rummet en mysig känsla.

Beams in the ceiling gave the room a cozy feel.

Det doftade av lavendel och nybakat bröd.

It smelled of lavender and freshly baked bread.

Hanna kände sig hemma.

Hanna felt at home.

De satte sig i vardagsrummet.

They sat down in the living room.

Mormor serverade kaffe och kakor.

Grandmother served coffee and cookies.

"Berätta vad som hänt sedan sist, min kära," sade mormor.

"Tell me what has happened since last time, my dear," said her grandmother.

Hanna började berätta om sitt jobb och sina vänner.

Hanna began to talk about her job and her friends.

Men hon kände att något fattades, något hon ville säga men inte vågade.

But she felt that something was missing, something she wanted to say but didn’t dare to.

Efter en stund tittade mormor på henne med sina kloka ögon.

After a while, grandmother looked at her with wise eyes.

"Jag ser att något besvärar dig, min kära," sade hon mjukt.

"I see that something is troubling you, my dear," she said softly.

Hanna rodnade.

Hanna blushed.

"Det är något jag måste berätta, mormor.

"There’s something I have to tell you, Grandma.

Jag har fått ett jobb i en annan stad.

I got a job in another city.

Jag kommer inte kunna besöka dig så ofta."

I won’t be able to visit you as often."

Mormor tog hennes hand.

Grandmother took her hand.

"Det är okej, Hanna.

"It's okay, Hanna.

Livet förändras, och det är naturligt.

Life changes, and that's natural.

Jag är glad för din skull.

I'm happy for you.

Jag hoppas att du hittar lyckan, var du än är."

I hope you find happiness, wherever you are."

Hanna kände tårar i ögonen.

Hanna felt tears in her eyes.

Hon var rädd att mormor skulle bli ensam.

She was afraid her grandmother would be lonely.

Men hon såg förståelse och kärlek i mormors ögon och kände sig lite lättare.

But she saw understanding and love in her grandmother’s eyes and felt a bit lighter.

De satt tillsammans och pratade hela dagen.

They sat together and talked all day.

De delade minnen och drömde om framtiden.

They shared memories and dreamed about the future.

Hanna insåg att mormors visdom och kärlek var med henne, oavsett var hon befann sig i världen.

Hanna realized that her grandmother’s wisdom and love would be with her, no matter where she was in the world.

När dagen led mot sitt slut, kände Hanna att hon gjort rätt.

As the day came to an end, Hanna felt she had done the right thing.

Mormor kramade henne en sista gång.

Grandmother hugged her one last time.

"Kom ihåg, min kära, att mitt hjärta alltid är med dig," sade mormor.

"Remember, my dear, that my heart is always with you," said her grandmother.

Hanna gick tillbaka genom Gamla Stans gator med lättare steg.

Hanna walked back through Gamla Stan's streets with lighter steps.

Hon visste att även om avståndet var långt, skulle deras band alltid finnas kvar.

She knew that even though the distance was great, their bond would always remain.

Och så avslutades en dag fylld av kärlek, förståelse och framtidshopp i hjärtat av Gamla Stan i Stockholm.

And so ended a day filled with love, understanding, and hope for the future in the heart of Gamla Stan in Stockholm.