Midsommarkvällen var varm och stjärnklar.

The midsummer evening was warm and starry.

Klara, Nils och Elin stod vid ingången till de gamla ruinerna.

Klara, Nils, and Elin stood by the entrance to the old ruins.

Månens ljus kastade långa skuggor över de sönderfallande stenmurarna och mossbelupna trappstegen.

The moon's light cast long shadows over the crumbling stone walls and moss-covered steps.

Hela platsen kändes som en annan värld.

The entire place felt like another world.

"Vi måste gå in," sa Klara bestämt.

"We have to go inside," said Klara firmly.

Hon ville bevisa att spöken inte fanns.

She wanted to prove that ghosts didn't exist.

Nils suckade djupt och tittade på Elin.

Nils sighed deeply and looked at Elin.

Hon höll sin ficklampa hårt och nickade, även om hennes händer skakade lite.

She gripped her flashlight tightly and nodded, even though her hands were shaking a little.

De tog sina första steg in i ruinerna.

They took their first steps into the ruins.

Allt var tyst förutom deras egna fotsteg ekande.

Everything was silent except for the echo of their own footsteps.

Stenarna under deras fötter var svala och fuktiga.

The stones beneath their feet were cool and damp.

Klara gick först, stark och beslutsam, med Nils precis bakom, alltid på vakt.

Klara led the way, strong and determined, with Nils right behind, always on guard.

Elin tittade sig omkring med stora ögon, nyfiken men också rädd.

Elin looked around with wide eyes, curious but also scared.

"Nils, du behöver inte vara så orolig," sa Klara över axeln.

"Nils, you don’t need to be so worried," said Klara over her shoulder.

"Vi klarar oss."

"We’ll be fine."

"Jag vill bara inte att något händer er," svarade han.

"I just don’t want anything to happen to you," he replied.

Ruinerna blev mörkare ju längre de gick.

The ruins grew darker the farther they went.

Ficklampornas ljus dansade över väggarna, avslöjande gamla ristningar och brutna stenskärvor.

The beams from their flashlights danced over the walls, revealing old engravings and broken stone fragments.

Plötsligt hörde de ett svagt ljud, som en viskning.

Suddenly, they heard a faint sound, like a whisper.

"Vad var det där?" frågade Elin och stannade upp.

"What was that?" asked Elin, stopping in her tracks.

Hennes hjärta slog snabbare.

Her heart beat faster.

"Förmodligen inget," sa Klara med ett försök att låta lugn.

"Probably nothing," Klara said, attempting to sound calm.

Men även hon kände ett litet stick av oro.

But even she felt a small twinge of anxiety.

"Vi fortsätter."

"Let’s keep going."

De gick vidare tills de kom till en stor, öppen sal.

They continued until they came to a large, open hall.

Här var luften kallare, och de kunde känna en svag vind som kom från djupet av ruinerna.

Here the air was colder, and they could feel a slight breeze coming from the depths of the ruins.

Elin stannade upp och tog ett djupt andetag.

Elin stopped and took a deep breath.

"Det här är det. Vi borde stanna här ett tag," sa hon med en röst fylld av blandade känslor.

"This is it. We should stay here for a while," she said with a voice filled with mixed emotions.

"Jag känner något."

"I feel something."

Nils såg oroligt på henne men sa ingenting.

Nils looked at her worriedly but said nothing.

Klara himlade med ögonen men lät Elin göra sitt.

Klara rolled her eyes but let Elin do as she wished.

Plötsligt blinkade ficklampan till och dog.

Suddenly, the flashlight flickered and died.

Mörkret svepte in dem som en tjock filt.

Darkness enveloped them like a thick blanket.

"Vad hände?" ropade Klara skrämt.

"What happened?" Klara shouted, scared.

"Vänta, jag har en extra lampa," sa Nils och grävde i sin väska.

"Wait, I have a spare flashlight," said Nils, rummaging through his bag.

Men innan han hann hitta lampan, hörde de viskningarna igen, denna gång högre.

But before he could find it, they heard the whispers again, this time louder.

Sakta började en dimma fylla rummet.

Slowly, a mist began to fill the room.

En skugga framträdde, först svag men sedan allt klarare.

A shadow emerged, first faint but then gradually clearer.

Det var ingen tvivel, det var en ande.

There was no doubt, it was a spirit.

Klara backade med skräck i blicken.

Klara stepped back with fear in her eyes.

"Det kan inte vara sant," viskade hon.

"This can't be real," she whispered.

Nils stod skyddande framför Klara och Elin, men även han var förstenad.

Nils stood protectively in front of Klara and Elin, but he was also petrified.

Elin, å andra sidan, kände en märklig frid.

Elin, on the other hand, felt a strange peace.

"Det här är verkligen det," sa hon mjukt.

"This is really it," she said softly.

"Vi har beviset."

"We have the proof."

Anden verkade titta rakt på dem innan den långsamt försvann i dimman.

The spirit seemed to look right at them before it slowly faded into the mist.

Mörkret återvände, och de kunde andas igen.

Darkness returned, and they could breathe again.

Klara var den första att bryta tystnaden.

Klara was the first to break the silence.

"Det där... det var på riktigt.

"That... that was real.

Jag tar tillbaka allt jag sa."

I take back everything I said."

Nils kramade hennes hand.

Nils squeezed her hand.

"Det är okej, Klara.

"It’s okay, Klara.

Vi har alla lärt oss något ikväll."

We’ve all learned something tonight."

Elin log försiktigt.

Elin smiled cautiously.

"Jag känner mig inte så missförstådd längre.

"I don’t feel so misunderstood anymore.

Tack för att ni följde med."

Thank you for coming with me."

När de lämnade ruinerna och steg ut i den friska sommarnatten, kände de sig alla förändrade.

As they left the ruins and stepped out into the fresh summer night, they all felt changed.

Klara var mer öppen för det okända, Nils var mindre rigid och mer accepterande, och Elin kände en balans mellan tro och skepticism.

Klara was more open to the unknown, Nils was less rigid and more accepting, and Elin felt a balance between belief and skepticism.

Midsommarnatten var fortfarande ung, men för Klara, Nils och Elin skulle inget bli detsamma igen.

The midsummer night was still young, but for Klara, Nils, and Elin, nothing would ever be the same again.