Solens strålar kramade det stora vita sjukhuset, och glaspanelerna glittrade som pärlor.

The sun’s rays embraced the large white hospital, and the glass panels glittered like pearls.

Det var Midsommar, men inne på den psykiatriska avdelningen kändes festligheterna långt borta.

It was Midsummer, but inside the psychiatric ward, the festivities felt far away.

Sigrid promenerade genom korridoren och höll en bukett med violer. Hon kände sig nervös.

Sigrid walked down the corridor holding a bouquet of violets. She felt nervous.

Freja, hennes tidigare elev, satt på sin säng.

Freja, her former student, was sitting on her bed.

Håret hängde slokande runt ansiktet som sorgsna slöjor, men hennes ögon ljusnade när Sigrid kom in.

Her hair hung limply around her face like mournful veils, but her eyes brightened when Sigrid entered.

"Sigrid," sa Freja svagt.

"Sigrid," said Freja weakly.

Bakom henne stod Lars, Frejas äldre bror, med armarna korsade och en bister blick på läpparna.

Behind her stood Lars, Freja’s older brother, with arms crossed and a stern look on his face.

"Hej Freja," sa Sigrid försiktigt och log.

"Hello, Freja," Sigrid said cautiously and smiled.

"Det är så fint att se dig."

"It’s so nice to see you."

Lars nickade stelt.

Lars nodded stiffly.

"Vi behöver prata," sa han allvarligt.

"We need to talk," he said seriously.

"Freja vill lämna avdelningen, men hon är inte redo."

"Freja wants to leave the ward, but she’s not ready."

Freja stirrade ner i golvet.

Freja stared at the floor.

"Jag klarar mig själv," mumlade hon.

"I can take care of myself," she mumbled.

"Jag vill hem till Midsommar."

"I want to go home for Midsummer."

Sigrid satte sig på stolen bredvid sängen och la blommorna i Frejas knä.

Sigrid sat on the chair beside the bed and placed the flowers in Freja’s lap.

"Freja, jag vet att det känns svårt," sa hon lugnt.

"Freja, I know it feels hard," she said calmly.

"Men jag vill att du ska veta något om mig."

"But I want to tell you something about myself."

Lars såg förvånad ut.

Lars looked surprised.

"Vad menar du?"

"What do you mean?"

Sigrid andades djupt.

Sigrid took a deep breath.

"Freja, jag har också kämpat. Jag har haft mörka dagar.

"Freja, I have struggled too. I have had dark days.

Det är okej att inte må bra.

It’s okay to not feel well.

Att vara här kan hjälpa."

Being here can help."

Freja tittade upp med stora ögon.

Freja looked up with wide eyes.

"Du? Men du verkar alltid... glad."

"You? But you always seem… happy."

"Ja," sa Sigrid mjukt.

"Yes," said Sigrid softly.

"Men det är på utsidan.

"But that’s on the outside.

Man kan inte alltid se vad andra går igenom.

You can’t always see what others are going through.

Men med hjälp och stöd kan man bli bättre."

But with help and support, you can get better."

Lars såg på Sigrid med en ny respekt.

Lars looked at Sigrid with newfound respect.

"Jag vill bara att Freja ska få den hjälp hon behöver."

"I just want Freja to get the help she needs."

Freja tårade ögonen.

Freja’s eyes filled with tears.

"Jag saknar bara hemmakänslan. Och Midsommar är så speciellt.

"I just miss the feeling of home. And Midsummer is so special.

Kommer jag aldrig känna lycka igen?"

Will I never feel happiness again?"

Sigrid tog Frejas hand.

Sigrid took Freja’s hand.

"Tiden läker.

"Time heals.

Vi firar Midsommar här, tillsammans.

We’ll celebrate Midsummer here, together.

Kanske kan vi skapa nya minnen som hjälper dig att må bättre."

Maybe we can create new memories that help you feel better."

På kvällen fylldes rummet med ljudet av skratt och sång.

In the evening, the room was filled with the sounds of laughter and song.

Patienter och personal samlades för att fira Midsommar.

Patients and staff gathered to celebrate Midsummer.

En midsommarstång restes i trädgården, dekorerad med blommor och löv.

A midsummer pole was raised in the garden, decorated with flowers and leaves.

Freja deltog, men plötsligt kom tårarna.

Freja participated, but suddenly the tears came.

"Det är så svårt," hulkade hon.

"It’s so hard," she sobbed.

"Allt påminner mig om hemma."

"Everything reminds me of home."

Lars närmade sig försiktigt sin syster.

Lars approached his sister cautiously.

"Freja, vi är här för dig.

"Freja, we are here for you.

Låt oss hjälpa."

Let us help."

Sigrid la en hand på Frejas axel.

Sigrid placed a hand on Freja’s shoulder.

"Det är okej att gråta, Freja.

"It’s okay to cry, Freja.

Du är inte ensam."

You are not alone."

Efter en stund slutade Freja gråta.

After a while, Freja stopped crying.

Hon tog en skakig andning och tittade på Sigrid och Lars.

She took a shaky breath and looked at Sigrid and Lars.

"Okej. Jag ska stanna.

"Okay. I’ll stay.

Försöka."

I’ll try."

Lättnaden spred sig över Lars ansikte.

Relief spread across Lars’ face.

"Tack, Freja.

"Thank you, Freja.

Det betyder mycket."

It means a lot."

Sigrid log varmt.

Sigrid smiled warmly.

"Vi tar det en dag i taget."

"We’ll take it one day at a time."

När solen gick ner över avdelningen kände alla tre en mild känsla av hopp.

As the sun set over the ward, all three felt a mild sense of hope.

Sigrid insåg att hon kunde göra skillnad, inte bara för Freja, men också för sig själv.

Sigrid realized she could make a difference, not just for Freja, but also for herself.

Lars förstod värdet av att vara öppen och lita på andra.

Lars understood the value of being open and trusting others.

Och Freja, hon såg en ljusglimt i tunneln som hon kämpat så länge i.

And Freja, she saw a glimmer of light in the tunnel she had been struggling in for so long.

Under natten vilade roen över avdelningen.

Throughout the night, a sense of peace settled over the ward.

Drömmarna blandades med doften av sommar, och mörkret kändes lite mindre skrämmande än förut.

Dreams mingled with the scent of summer, and the darkness felt a little less frightening than before.