I en värld där städerna låg i ruiner och skogarna vuxit sig vilda, vandrade Astrid ensam.

In a world where cities lay in ruins and forests had grown wild, Astrid wandered alone.

Sommarnätterna var långa, med ljus som sträckte sig över horisonten.

The summer nights were long, with light stretching over the horizon.

Luften var ljum, men ändå fylld med en känsla av övergivelse.

The air was mild, yet filled with a sense of abandonment.

Astrid var i sena 20-årsåldern, med ett sinne skarpt som en kniv.

Astrid was in her late twenties, with a mind as sharp as a knife.

Hon var bestämd att överleva och hitta sin yngre bror.

She was determined to survive and find her younger brother.

Astrid gick genom vad som en gång var Stockholm.

Astrid walked through what was once Stockholm.

Byggnaderna var trasiga och gatorna tomma.

The buildings were damaged and the streets empty.

Hon tänkte på sin bror, den sista personen hon sett innan samhället föll samman.

She thought about her brother, the last person she had seen before society collapsed.

Rykten hade nått henne om en säker plats i norr, kanske var han där.

Rumors had reached her of a safe place in the north; perhaps he was there.

Hon var tvungen att gå.

She had to go.

Hon hittade lite vatten.

She found some water.

Det var inte mycket, men det skulle räcka för nu.

It wasn't much, but it would suffice for now.

Mat var svårare att hitta.

Food was harder to come by.

Hon plockade bär och rotade genom övergivna hus.

She picked berries and rummaged through abandoned houses.

Varje dag var en kamp, men tanken på att hitta sin bror drev henne framåt.

Every day was a struggle, but the thought of finding her brother drove her forward.

Byar och städer blev allt mer övervuxna ju längre norrut hon kom.

Villages and towns became more overgrown the further north she went.

Skogarna blev tätare och hoten från både vilda djur och misstänkta människor ökade.

The forests grew denser, and threats from both wild animals and suspicious people increased.

Astrid var alltid på sin vakt.

Astrid was always on guard.

En dag hörde hon talas om en plats, en slags fristad.

One day she heard about a place, a sort of sanctuary.

Det var hennes bästa chans.

It was her best chance.

Hon träffade en grupp människor på vägen.

She met a group of people along the way.

De såg hårda ut, men en av dem, en kvinna vid namn Lena, såg snällare ut.

They looked tough, but one of them, a woman named Lena, appeared kinder.

Lena berättade att hon hört om fristaden, men var osäker på om den verkligen fanns.

Lena said she had heard of the sanctuary but was unsure if it truly existed.

Gruppen kunde hjälpa henne eller utnyttja hennes desperation.

The group could help her or exploit her desperation.

Astrid tvekade.

Astrid hesitated.

Hon bestämde sig för att följa med gruppen.

She decided to follow the group.

De lovade att hjälpa, men hon var hela tiden på sin vakt.

They promised to help, but she remained vigilant.

De färdades tillsammans i flera dagar.

They traveled together for several days.

Astrid kände hur hennes krafter sinade, men hon släppte aldrig sina tankar på sin bror.

Astrid felt her strength dwindling, but she never let go of her thoughts of her brother.

En kväll, när solen knappt hade gått ner, kom de fram till ett gammalt sjukhus.

One evening, when the sun had barely set, they arrived at an old hospital.

Lena viskade att det var möjligt att hitta information om överlevande där.

Lena whispered that it might be possible to find information about survivors there.

Astrid gick in med hjärtat i halsgropen.

Astrid entered with her heart in her throat.

Hon sökte genom papper och dokument, och till slut hittade hon något.

She searched through papers and documents, and finally, she found something.

Det stod att en pojke vid namn Erik, precis som hennes bror, hade kommit till sjukhuset för flera månader sedan.

It stated that a boy named Erik, just like her brother, had come to the hospital several months ago.

Det fanns inga tydliga svar på var han hade gått, men det var en ledtråd.

There were no clear answers about where he had gone, but it was a clue.

Så länge han fanns i närheten, fanns det hopp.

As long as he was nearby, there was hope.

Astrid kände en ny styrka inom sig.

Astrid felt a new strength within her.

Rädslan och tröttheten försvann, ersatta av en glödande beslutsamhet.

The fear and fatigue disappeared, replaced by a burning determination.

Hennes resa var långt ifrån över.

Her journey was far from over.

Men nu visste hon att hennes bror, med stor sannolikhet, fortfarande var i livet.

But now she knew that her brother was, in all likelihood, still alive.

För första gången på länge kände hon sig verkligen hoppfull.

For the first time in a long while, she felt truly hopeful.

Hon tackade Lena och gruppen.

She thanked Lena and the group.

Astrid lovade sig själv att hon skulle hitta sin bror, vad som än krävdes.

Astrid promised herself that she would find her brother, no matter what it took.

Med solen återigen på väg upp över horisonten, satte hon igång.

With the sun once again rising over the horizon, she set off.

Varje steg i riktning mot sitt mål, varje andetag en påminnelse om att hon aldrig skulle ge upp.

Every step towards her goal, every breath a reminder that she would never give up.