Det stora huset var fullt av sommarens sista ljus.

The big house was full of the last light of summer.

Elin satt vid sitt skrivbord, böcker och papper spridda överallt.

Elin was sitting at her desk, books and papers scattered everywhere.

Hon stirrade på sina anteckningar.

She stared at her notes.

Första skoldagen var imorgon, och nervositeten kröp inom henne.

The first day of school was tomorrow, and nervousness crept within her.

Nils sprang förbi hennes rum med skratt och glädje.

Nils ran past her room full of laughter and joy.

Han var alltid så glad inför skolstarten.

He was always so happy about the start of school.

Ingen oro, bara äventyr.

No worry, just adventure.

Elin suckade djupt.

Elin sighed deeply.

Hon önskade hon kunde känna samma frihet.

She wished she could feel the same freedom.

Alva, Elins bästa vän, kom förbi huset senare på eftermiddagen.

Alva, Elin's best friend, stopped by the house later in the afternoon.

Hon hade alltid känt sig lite i skuggan av Elin.

She had always felt a bit in Elin's shadow.

Elin var alltid bäst på allt.

Elin was always the best at everything.

Men inte denna gång, tänkte Alva.

But not this time, thought Alva.

Denna gång skulle hon stå ut.

This time she would stand out.

Det var frukost i det stora köket nästa morgon.

There was breakfast in the big kitchen the next morning.

Solen lyste in genom fönstren, men luften var svalare nu.

The sun shone through the windows, but the air was cooler now.

Hösten var nära.

Autumn was close.

Elin tuggade försiktigt på sin smörgås, djupt i tankar.

Elin nibbled on her sandwich, deep in thought.

Hon hade bestämt sig.

She had made up her mind.

Hon skulle ta på sig ett nytt projekt.

She would take on a new project.

En stor utmaning.

A big challenge.

På skolan var korridorerna fulla av liv.

At school, the corridors were full of life.

Elever, gamla och nya, fyllde rummen.

Students, old and new, filled the rooms.

Elin och Alva stod vid sina skåp.

Elin and Alva stood by their lockers.

"Jag har anmält mig till det nya projektet," sa Elin stolt.

"I signed up for the new project," Elin said proudly.

Alva kände en knut i magen.

Alva felt a knot in her stomach.

"Wow, modigt," svarade hon.

"Wow, brave," she replied.

Dagarna gick, och Elin arbetade hårt med sitt projekt.

The days went by, and Elin worked hard on her project.

Alva kände sig mer och mer förbisedd.

Alva felt more and more overlooked.

En dag, när Elin satt ensam i biblioteket, kom Alva fram.

One day, when Elin was sitting alone in the library, Alva approached her.

"Behöver du hjälp?"

"Do you need help?"

frågade hon tveksamt.

she asked hesitantly.

Elin skakade på huvudet.

Elin shook her head.

"Jag klarar det själv."

"I can handle it myself."

Men det var inte sant.

But that wasn't true.

Ju större projektet blev, desto mer osäker blev Elin.

The bigger the project became, the more uncertain Elin felt.

Hon visade inte sin rädsla för någon.

She didn't show her fear to anyone.

Inte ens för Alva.

Not even to Alva.

Det var dags för presentationen.

It was time for the presentation.

Elin stod framför klassen.

Elin stood in front of the class.

Hennes hjärta slog snabbt.

Her heart was racing.

När hon började tala, glömde hon orden.

When she started to speak, she forgot the words.

Hennes papper kändes plötsligt så tunga.

Her papers suddenly felt so heavy.

Paniken steg inom henne.

Panic rose within her.

Alva såg sin vän kämpa.

Alva saw her friend struggling.

Hon kunde välja att inte göra något.

She could choose to do nothing.

Men istället reste hon sig upp.

But instead, she stood up.

"Elin, vi tro på dig," sa hon högt.

"Elin, we believe in you," she said loudly.

Elin mötte Alvas ögon och fann styrka.

Elin met Alva's eyes and found strength.

Med darrande röst fortsatte Elin sin presentation.

With a trembling voice, Elin continued her presentation.

Hon kom igenom den, och klassen applåderade.

She got through it, and the class applauded.

Elin andades ut, lättad.

Elin exhaled, relieved.

Efteråt omfamnade Elin Alva.

Afterwards, Elin hugged Alva.

"Tack," viskade hon.

"Thank you," she whispered.

"Jag hade inte klarat det utan dig."

"I couldn't have done it without you."

Alva log.

Alva smiled.

"Du kan alltid lita på mig."

"You can always count on me."

Och just där, i det stora huset, lärde de sig något viktigt.

And right there, in the big house, they learned something important.

Vänskap var starkare än all framgång.

Friendship was stronger than all success.

Elin insåg att det var okej att be om hjälp.

Elin realized it was okay to ask for help.

Och Alva kände sig äntligen stark i sig själv.

And Alva finally felt strong in herself.

Sommarsolen hade övergått till höstens milda ljus.

The summer sun had turned into the mild light of autumn.

Och i det ljuset fann Elin och Alva en ny början, tillsammans.

And in that light, Elin and Alva found a new beginning, together.