Solen sken starkt över skolgården.

The sun shone brightly over the schoolyard.

Den svenska internatskolan låg vackert i landskapet, omringad av gröna skogar och klara, blå sjöar.

The Swedish boarding school was beautifully situated in the landscape, surrounded by green forests and clear blue lakes.

Det var sommar, och fåglarna sjöng i träden.

It was summer, and the birds sang in the trees.

Men för Sofia, en förstaårselev, kändes denna skönhet enslig.

But for Sofia, a first-year student, this beauty felt lonely.

Hon stod ensam vid skolans bibliotek, en plats hon sökte tröst i.

She stood alone by the school's library, a place she sought solace in.

Sofia älskade litteratur.

Sofia loved literature.

Böcker var hennes vänner när mänskliga vänner saknades.

Books were her friends when human friends were lacking.

Trots sin kärlek till läsning kämpade hon med att passa in.

Despite her love for reading, she struggled to fit in.

Andra elever verkade alltid ha sina grupper och aktiviteter.

Other students always seemed to have their groups and activities.

Hon kände sig ofta utanför och missförstådd.

She often felt outcast and misunderstood.

Dessutom hade hon astma.

Moreover, she had asthma.

Varje gång hon kände stress steg det sig över henne som en mörk skugga.

Every time she felt stressed, it loomed over her like a dark shadow.

En dag läste Sofia en anslagstavla och såg en lapp om en sommarläsgrupp.

One day, Sofia read a notice board and saw a flyer about a summer reading group.

Gruppen skulle ledas av Elinor, en äldre elev som hade ett rykte om sig att vara kall och ointresserad av andra.

The group would be led by Elinor, an older student who had a reputation for being cold and indifferent to others.

Men Sofia tänkte att detta kunde vara hennes chans.

But Sofia thought this could be her chance.

Hon ville hitta sin plats och till och med få några vänner.

She wanted to find her place and maybe even make some friends.

Sofia skrev upp sig.

Sofia signed up.

Första mötet var under ett stort, gammalt ekträd vid skolans kant.

The first meeting was under an old, large oak tree at the edge of the school.

Dofterna från sommarblommor fyllde luften.

The scents of summer flowers filled the air.

Sofia satte sig bil tyst i gräset, och de andra eleverna viskade och småskrattade sinsemellan.

Sofia sat quietly in the grass, and the other students whispered and giggled among themselves.

Elinor dök upp.

Elinor appeared.

Hon såg hård och distanserad ut, men Sofia såg något i hennes ögon—en glimt av något mer.

She looked stern and distant, but Sofia saw something in her eyes—a glimmer of something more.

Läsgruppen fortsatte och Sofia kände sig gradvis mer hemma.

The reading group continued, and Sofia gradually felt more at home.

Men en dag, under ett särskilt intensivt grupparbete, kände Sofia hur luften blev tyngre.

But one day, during a particularly intense group activity, Sofia felt the air grow heavier.

Hon hade glömt sin inhalator i rummet.

She had forgotten her inhaler in her room.

Pulsen ökade, varje andetag blev svårare.

Her pulse quickened, and each breath became harder.

Panik fyllde hennes bröst.

Panic filled her chest.

"Jag .

"I ...

jag kan inte andas!

I can't breathe!"

" viskade hon.

she whispered.

Elinor, som verkade så kall, förändrades omedelbart.

Elinor, who seemed so cold, changed immediately.

Hon rusade fram till Sofia och bad en annan elev springa och hämta Sofia's inhalator.

She rushed over to Sofia and asked another student to run and fetch Sofia’s inhaler.

"Lugn," sa hon mjukt och höll Sofia's hand.

"Calm down," she said softly, holding Sofia’s hand.

"Fokusera på mig.

"Focus on me.

Ta långsamma, djupa andetag.

Take slow, deep breaths."

"När inhalatorn kom tillbaka och Sofia tog några andetag, kände hon hur lungorna öppnades igen.

When the inhaler arrived and Sofia took a few breaths, she felt her lungs open up again.

Tårar fyllde hennes ögon.

Tears filled her eyes.

"Tack," sa hon svagt.

"Thank you," she said weakly.

Elinor log, men det fanns sorg i hennes blick.

Elinor smiled, but there was sorrow in her gaze.

"Jag hade astma som liten," förklarade Elinor.

"I had asthma as a child," Elinor explained.

"Jag vet hur hemskt det känns.

"I know how terrible it feels."

"Denna händelse förändrade allt.

This event changed everything.

Sofia och Elinor blev nära vänner.

Sofia and Elinor became close friends.

Sofia fann sin plats i gruppen och fick mer självförtroende.

Sofia found her place in the group and gained more confidence.

Elinor öppnade upp mer och blev en mentor för Sofia.

Elinor opened up more and became a mentor to Sofia.

Hennes avståndstagande fasad bröts ned av vänlighet och förståelse.

Her distant façade was broken down by kindness and understanding.

Sommaren fortsatte, men nu kändes den ljusare.

The summer continued, but now it felt brighter.

Sofia hade hittat sin plats och kände sig accepterad.

Sofia had found her place and felt accepted.

Skolan som en gång kändes som en utmaning kändes nu som ett hem.

The school that once felt like a challenge now felt like a home.

Och varje gång hon såg Elinor, visste hon att hon hade en vän och mentor för livet.

And every time she saw Elinor, she knew she had a friend and mentor for life.