Solen sken starkt över den gröna campusen.

The sun shone brightly over the green campus.

I sitt lilla studentrum satt Maja Svensson vid sitt skrivbord.

In her small dorm room, Maja Svensson sat at her desk.

Hennes laptop var öppen och fylld med diagram på lokala växter.

Her laptop was open and filled with diagrams of local plants.

Hon var duktig, men ibland fylldes hon av hemlängtan.

She was capable, but sometimes she felt homesick.

Maja älskade växter och botaniken.

Maja loved plants and botany.

Hon ville imponera på sin professor med ett stort projekt.

She wanted to impress her professor with a big project.

Men projektet var mycket arbete.

But the project was a lot of work.

I fönstret stod flera krukväxter som hon studerade.

In the window stood several potted plants she was studying.

Denna sommardag skulle Maja fotografera växterna nära sitt dorm.

This summer day, Maja was going to photograph the plants near her dorm.

Hon gick ut och tog bilder på blommorna.

She went out and took pictures of the flowers.

Plötsligt kände hon en skarp smärta på armen.

Suddenly, she felt a sharp pain on her arm.

En bi hade stuckit henne.

A bee had stung her.

Hon visste att hon var allergisk.

She knew she was allergic.

Maja skyndade tillbaka till rummet.

Maja hurried back to her room.

Hon försökte tänka klart men kände paniken växa.

She tried to think clearly but felt panic growing.

Hon behövde sin EpiPen, men hon visste inte var den var.

She needed her EpiPen, but she didn't know where it was.

Hon öppnade alla lådor och skåp men kunde inte hitta den.

She opened all the drawers and cabinets but couldn't find it.

Majas andning blev tyngre.

Maja's breathing became heavier.

Hon satt på golvet och kämpade för att hålla sig lugn.

She sat on the floor, struggling to stay calm.

Skulle hon fortsätta leta eller ringa efter hjälp?

Should she keep looking or call for help?

En del av henne sa att hon hade ont om tid.

Part of her said she was running out of time.

Ett annat sa att hon ändå skulle behöva sin EpiPen först.

Another part said she would still need her EpiPen first.

Med sista kraften letade hon under sängen.

With her last bit of strength, she looked under the bed.

Där, nästan otroligt, låg EpiPennen.

There, almost unbelievably, was the EpiPen.

Med darrande händer injicerade hon sig själv och kände genast lättnad.

With trembling hands, she injected herself and immediately felt relief.

Med andan återställd ringde hon efter hjälp.

With her breath restored, she called for help.

När ambulansen kom, tog hon lugna andetag.

When the ambulance arrived, she took deep breaths.

Trots den skrämmande upplevelsen avslutade Maja sitt projekt.

Despite the frightening experience, Maja finished her project.

Hon skickade det till sin professor med ett kort meddelande om vad som hänt.

She sent it to her professor with a short message about what had happened.

Professorn var förstående och imponerad av hennes engagemang.

The professor was understanding and impressed with her dedication.

Efter denna erfarenhet insåg Maja att hon behövde vara mer förberedd.

After this experience, Maja realized she needed to be better prepared.

Hon talade med sina rumskompisar och fick deras hjälp att alltid ha en extra EpiPen till hands.

She talked to her roommates and got their help to always have an extra EpiPen on hand.

Hon började också lita mer på dem och skapade nya vänskaper.

She also began to rely more on them and formed new friendships.

Och även om hennes projekt inte blev så perfekt som hon önskat, lärde Maja sig något ännu viktigare - vikten av gemenskap och förberedelse.

And even though her project didn't turn out as perfectly as she had hoped, Maja learned something even more important – the importance of community and preparedness.