Emil och Linnea promenerade genom de tunga dörrarna till Naturhistoriska museet i Stockholm.

Emil and Linnea walked through the heavy doors of the Natural History Museum in Stockholm.

Det var en varm sommardag, och solen strömmade in genom de höga fönstren.

It was a warm summer day, and sunlight poured in through the tall windows.

Det var fullt med besökare, och luften fylldes av ivriga röster.

The museum was full of visitors, and the air was filled with eager voices.

Men det enda Emil kunde tänka på var de nya dinosaurieskulpturerna.

But the only thing Emil could think about was the new dinosaur sculptures.

Som en ivrig amatörpaleontolog hade han väntat länge på dagen.

As an enthusiastic amateur paleontologist, he had been waiting a long time for this day.

"Ser du, Linnea?

"Do you see it, Linnea?

Där borta är T-rex," pekade Emil och hans ögon glimmade av spänning.

Over there is the T-rex," Emil pointed, his eyes sparkling with excitement.

Linnea smålog och följde med honom.

Linnea smiled gently and followed him.

Hon kände sin brors kärlek till gamla varelser och ville stödja hans passion.

She knew of her brother's love for ancient creatures and wanted to support his passion.

När de närmade sig utställningen kände Emil pulsen öka.

As they approached the exhibit, Emil felt his pulse quicken.

Spänningen blev för mycket.

The excitement was overwhelming.

Han andades in djupt, men luften verkade inte nå hans lungor.

He took a deep breath, but the air seemed not to reach his lungs.

Hans ögon vidgades, och han stannade plötsligt.

His eyes widened, and he suddenly stopped.

"Linnea.

"Linnea...

jag tror att jag behöver min inhalator," flämtade han.

I think I need my inhaler," he gasped.

Linnea reagerade snabbt.

Linnea reacted quickly.

Hon visste att Emil ibland glömde hålla koll på sina gränser när han var upphetsad.

She knew Emil sometimes forgot to keep his limits in check when he got excited.

Museet var högljutt, med folk överallt.

The museum was noisy, with people everywhere.

Linnea visste att de behövde hitta en lugnare plats.

Linnea knew they needed to find a calmer place.

Emil lutade sig lätt mot henne när hon ledde honom in i en tystare hall.

Emil leaned slightly against her as she led him into a quieter hall.

Längs med de gamla fossilerna fann hon en liten vrå där Emil kunde sätta sig.

Among the old fossils, she found a small corner where Emil could sit down.

"Försök att andas lugnt, Emil," sa Linnea mjukt.

"Try to breathe calmly, Emil," Linnea said softly.

Hon tog fram hans inhalator och hjälpte honom använda den.

She took out his inhaler and helped him use it.

Sakta men säkert började hans andning återgå till det normala.

Slowly but surely, his breathing began to return to normal.

Emil lutade sig tillbaka och såg på Linnea med tacksamhet.

Emil leaned back and looked at Linnea with gratitude.

"Tack, Linnea," viskade han, andningen fortfarande lite ansträngd men bättre.

"Thank you, Linnea," he whispered, his breathing still a little labored but improved.

"Jag vet att jag ibland glömmer mig när jag är ivrig.

"I know I sometimes forget myself when I'm excited."

"Linnea log varmt.

Linnea smiled warmly.

"Det är okej, Emil.

"It's okay, Emil.

Du måste bara vara försiktig.

You just have to be careful.

Din hälsa är viktig.

Your health is important.

Jag lovar att hjälpa dig så mycket jag kan.

I promise to help you as much as I can."

"Efter att Emil återhämtat sig kunde de fortsätta sin rundtur, men denna gång var han mer försiktig.

After Emil recovered, they were able to continue their tour, but this time he was more cautious.

Hans passion brann fortfarande starkt, men han insåg nu värdet av att ta hand om sig själv.

His passion still burned brightly, but he now realized the importance of taking care of himself.

Linnea fanns där, redo att hjälpa honom när helst han behövde det.

Linnea was there, ready to help him whenever he needed it.

De gick långsamt förbi de fantastiska dinosaurieutställningarna.

They walked slowly past the magnificent dinosaur exhibits.

Emil kände en nyvunnen respekt för sin systers omsorg.

Emil felt a newfound respect for his sister's care.

Med hennes hjälp visste han att han kunde uppnå sina drömmar utan att kompromissa med sin hälsa.

With her help, he knew he could achieve his dreams without compromising his health.

När de lämnade museet kände Emil sig inspirerad, inte bara för sitt nästa fossilprojekt, utan också påminnelsen om att han aldrig var ensam.

As they left the museum, Emil felt inspired, not just for his next fossil project, but also by the reminder that he was never alone.