Solen sken starkt över Stockholm.

The sun shone brightly over Stockholm.

Det var en av de där sista sommardagarna, när man kunde känna att hösten snart skulle smyga sig på.

It was one of those last summer days when you could feel that autumn would soon creep in.

Emil och Linnea satt tillsammans i väntrummet på Karolinska Universitetssjukhuset.

Emil and Linnea sat together in the waiting room at Karolinska University Hospital.

Det var ett ganska tråkigt rum, med vita väggar och några plaststolar.

It was a rather dull room, with white walls and a few plastic chairs.

På en liten hylla låg några gamla tidskrifter.

On a small shelf lay some old magazines.

Emil hade svårt att fokusera på något annat än sina tankar.

Emil found it hard to focus on anything other than his thoughts.

De oväntade symptomen hade kommit så plötsligt.

The unexpected symptoms had appeared so suddenly.

"Emil," sade Linnea och bröt tystnaden, "kommer du ihåg när vi brukade cykla ner till sjön varje sommar?"

"Emil," Linnea said, breaking the silence, "do you remember when we used to bike down to the lake every summer?"

Emil tittade upp, och trots oron kände han ett svagt leende dyka upp.

Emil looked up, and despite his worry, felt a faint smile appear.

"Ja, varje gång var det tävling om vem som kom i vattnet först."

"Yes, it was always a race to see who got in the water first."

Linnea skrattade.

Linnea laughed.

"Du fuskade alltid."

"You always cheated."

Det var ett lättsamt samtal, men det lyckades avleda Emil från hans oro, om än bara för ett ögonblick.

It was a light-hearted conversation, but it managed to distract Emil from his worry, even if just for a moment.

Linnea visste att hennes bror bar på en tung rädsla.

Linnea knew that her brother carried a heavy fear.

Hon kände det också, men hon ville inte visa det.

She felt it too, but she didn't want to show it.

Det var hennes tur att vara stark.

It was her turn to be strong.

Tiden gick långsamt där i väntrummet.

Time passed slowly in the waiting room.

Emil funderade på om han borde dela sina djupaste rädslor med Linnea.

Emil wondered if he should share his deepest fears with Linnea.

Kanske skulle det kännas lättare?

Perhaps it would feel lighter?

Men han var rädd för att göra henne ännu mer orolig.

But he was afraid of making her even more worried.

Då öppnades dörren, och en läkare kom in.

Then the door opened, and a doctor came in.

Hjärtat bankade hårdare i Emils bröstkorg.

Emil's heart pounded harder in his chest.

Läkaren log vänligt, och det gav Emil en gnutta hopp, även när oron fortfarande höll honom i sitt grepp.

The doctor smiled kindly, which gave Emil a glimmer of hope, even as worry still held him in its grasp.

"Emil, Linnea," började läkaren, "jag har era resultat här.

"Emil, Linnea," the doctor began, "I have your results here.

Det är goda nyheter."

It's good news."

Emil höll andan och Linnea kramade hans hand hårt.

Emil held his breath, and Linnea squeezed his hand tightly.

"Det är inget allvarligt," fortsatte läkaren.

"It's nothing serious," the doctor continued.

"Vi har identifierat problemet, och det är faktiskt något vi kan hantera med rätt behandling."

"We've identified the problem, and it’s actually something we can manage with the right treatment."

Lättnaden kom som en våg.

The relief came like a wave.

Emil kunde känna hur spänningen långsamt rann av honom.

Emil could feel the tension slowly drain from him.

Linnea kramade honom i en glädje och lättnad som nästan fick henne att gråta.

Linnea hugged him in joy and relief, almost making her cry.

När de lämnade sjukhuset, klev de ut i det mjuka ljuset från den sena sommarsolen.

As they left the hospital, they stepped out into the soft light of the late summer sun.

Emil såg på sin syster och sa: "Tack, Linnea.

Emil looked at his sister and said, "Thank you, Linnea.

Jag borde ha pratat mer med dig."

I should have talked to you more."

"Vi klarar det tillsammans," svarade Linnea med ett varmt leende.

"We'll get through it together," Linnea replied with a warm smile.

"Alltid."

"Always."

De promenerade längs den solbelysta gatan, medvetna om att de tillsammans kunde möta vad som än låg framför dem.

They walked along the sunlit street, aware that together they could face whatever lay ahead.

Emil kände sig starkare, och Linnea lovade att också ta hand om sina egna känslor.

Emil felt stronger, and Linnea promised to take care of her own feelings too.

Solen fortsatte att skina, även när sommaren var på väg att ta slut.

The sun continued to shine, even as summer was about to end.