Det var en klar och kall höstdag när Axel och Linnea gick in på Skansen.

It was a clear and cold autumn day when Axel and Linnea entered Skansen.

Den krispiga luften bar en doft av höstlöv och skogsdoft.

The crisp air carried the scent of autumn leaves and forest aromas.

Skansen, med sina kullerstensvägar och historiska byggnader, verkade nästan magisk i det gyllene ljuset.

Skansen, with its cobblestone paths and historical buildings, seemed almost magical in the golden light.

Axel, fylld med energi och med fjärilar i magen, sneglade försiktigt på Linnea.

Axel, filled with energy and butterflies in his stomach, glanced cautiously at Linnea.

Han hoppades att denna dag skulle bli speciell.

He hoped this day would be special.

Skansen var perfekt med sin blandning av natur och historia, precis vad som kunde imponera på Linnea.

Skansen was perfect, with its mix of nature and history, just the thing to impress Linnea.

De hade just avnjutit en varm choklad och satte kurs mot djurparken.

They had just enjoyed hot chocolate and set off towards the zoo.

"Jag älskar djur," sa Axel entusiastiskt, och Linnea log snett, inte helt säker på vad han hade planerat.

"I love animals," said Axel enthusiastically, and Linnea gave a slight smile, not entirely sure what he had planned.

De gick nära björnhägnet, där några björnar långsamt rörde sig genom löven.

They walked near the bear enclosure, where a few bears were slowly moving through the leaves.

Axel älskade stunden, men snart kände han något ovanligt.

Axel loved the moment, but soon he felt something unusual.

Plötsligt började Axels ögon klia och näsan kittlas.

Suddenly, Axel's eyes began to itch, and his nose tingled.

Han försökte ignorera det, övertygad om att detta bara var tillfälligt.

He tried to ignore it, convinced it was just temporary.

Hans mål var att imponera på Linnea, inte oroa henne.

His goal was to impress Linnea, not worry her.

Men symptomen blev värre.

But the symptoms worsened.

Hans hals började svälla, och han kände sig yr.

His throat began to swell, and he felt dizzy.

Linnea märkte förändringen i hans ansikte.

Linnea noticed the change in his face.

"Är du okej, Axel?"

"Are you okay, Axel?"

frågade hon oroligt.

she asked worriedly.

Axel kämpade för att hålla modet uppe.

Axel struggled to keep his spirits up.

"Jag... det är inget.

"I... it’s nothing.

Bara lite trött."

Just a bit tired."

Men det var mer än trötthet.

But it was more than tiredness.

Det blev svårt för Axel att andas, och han insåg att detta inte bara skulle gå över.

It became difficult for Axel to breathe, and he realized it wouldn't just pass.

Han behövde hjälp.

He needed help.

Med en suck av motvillig insikt erkände han för Linnea, "Jag tror att jag är allergisk mot något här."

With a sigh of reluctant realization, he admitted to Linnea, "I think I'm allergic to something here."

Linnea, alltid den snabbare tänkaren, tog genast kommandot.

Linnea, always the quicker thinker, immediately took charge.

Hon hittade snabbt en Skansen-anställd och fick hjälp.

She quickly found a Skansen employee and got help.

Snabbt befann sig Axel på en bänk, insvept i en filt och med en kopp varm örtte i sina händer.

Soon Axel found himself on a bench, wrapped in a blanket and with a cup of warm herbal tea in his hands.

Linnea satt bredvid honom, med ett lugnande leende.

Linnea sat next to him, with a calming smile.

"Jag trodde att jag skulle imponera på dig med min entusiasm," sa Axel svagt, med en humorfylld ton.

"I thought I would impress you with my enthusiasm," said Axel weakly, with a tone full of humor.

"Det gjorde du," svarade Linnea, "Men jag uppskattar dig mer för att du är ärlig och öppen."

"You did," Linnea replied, "But I appreciate you more for being honest and open."

De satt där en stund, inbäddade i höstens kylighet, fnittrande över dagens äventyr.

They sat there for a while, nestled in the autumn chill, giggling over the day's adventure.

Trots den oväntade händelsen kände sig Axel lugn.

Despite the unexpected turn of events, Axel felt calm.

Han hade lärt sig att ibland är sårbarhet den starkaste egenskapen.

He had learned that sometimes vulnerability is the strongest trait.

Och Linnea verkade vara den som han kunde vara precis sig själv med.

And Linnea seemed to be someone he could truly be himself with.