Ljuset i korridoren var kallt och sterilt.

The light in the corridor was cold and sterile.

Det reflekterades i de blanka linoleumgolven på avdelningen.

It reflected off the shiny linoleum floors of the ward.

Utanför fönstren virvlade orange och röda löv i höstvinden som målningar i ett tyst konstverk.

Outside the windows, orange and red leaves swirled in the autumn wind like paintings in a silent artwork.

Olle satt vid fönstret och såg ut.

Olle sat by the window and looked out.

Han längtade efter frihet och efter att få se sin syster igen.

He longed for freedom and to see his sister again.

Men Elin hade inte varit på besök på flera veckor.

But Elin hadn't visited in several weeks.

Det fanns en känsla av tomhet hos Olle, men också en gnista av hopp.

There was a feeling of emptiness in Olle, but also a spark of hope.

Han hade en plan.

He had a plan.

En gång i veckan hade avdelningen en konstutställning.

Once a week, the ward held an art exhibition.

Patienten fick visa sina konstverk.

The patients were allowed to display their artworks.

Olle målade med hela sitt hjärta.

Olle painted with all his heart.

Han använde färger som symboliserade sina känslor.

He used colors that symbolized his feelings.

Varje penseldrag på duken var ett försök att nå Elin.

Each brushstroke on the canvas was an attempt to reach Elin.

I en målning målade han två figurer.

In one painting, he depicted two figures.

Den ena ensam och grå, innesluten i ett rum utan fönster.

One was alone and gray, enclosed in a room without windows.

Den andra stod utanför, omgiven av trädens alla höstfärger.

The other stood outside, surrounded by all the fall colors of the trees.

Mellan dem fanns en vägg av glas, genomskinlig men stark.

Between them was a wall of glass, transparent but strong.

Under målningen skrev han enkelt: "Jag saknar dig, Elin."

Under the painting, he simply wrote: "I miss you, Elin."

Veckan gick långsamt, men till slut kom dagen för utställningen.

The week passed slowly, but the day of the exhibition finally arrived.

Olle placerade sin målning bland de andra, hans hjärta dunkade av förväntan och nervositet.

Olle placed his painting among the others, his heart pounding with anticipation and nervousness.

Han visste inte om Elin skulle komma, men han hoppades.

He didn't know if Elin would come, but he hoped.

Elin kände sig tveksam.

Elin felt hesitant.

Hon hade undvikit Olle, överväldigad av skuldkänslor och sorg.

She had been avoiding Olle, overwhelmed by guilt and grief.

Men något inom henne, en liten nyfikenhet eller en längtan, drev henne till avdelningen den dagen.

But something inside her, a small curiosity or longing, drove her to the ward that day.

När hon kom in i rummet, fylldes hon av en blandning av känslor.

When she entered the room, she was filled with a mix of emotions.

Rummen var livlösa, men konstverken gav dem liv.

The rooms were lifeless, but the artworks gave them life.

Och så såg hon den.

And then she saw it.

Olles målning stod i centrum av rummet, som om den väntade på henne.

Olle's painting stood in the center of the room, as if waiting for her.

Elin kände igen vad den betydde.

Elin understood what it meant.

Tårar fyllde hennes ögon, suddade ut rummet när hon tittade på de målade figurerna och läste orden under dem.

Tears filled her eyes, blurring the room as she looked at the painted figures and read the words beneath them.

Något inom henne brast, och för första gången sedan Olle blev inlagd, kände hon en strimma av förståelse och empati.

Something inside her broke, and for the first time since Olle had been admitted, she felt a glimmer of understanding and empathy.

Efter utställningen satt hon bredvid Olle i det lilla besöksrummet.

After the exhibition, she sat next to Olle in the small visiting room.

Det fanns en tystnad mellan dem, men också ett löfte.

There was silence between them, but also a promise.

Hon pratade med honom, lyssnade som hon aldrig gjort förut.

She talked to him, listened like never before.

Och Olle kände för första gången på länge att hoppet inom honom började växa.

And Olle, for the first time in a long while, felt the hope inside him begin to grow.

De satt där länge, medan den kalla höstvinden sakta avtog utanför.

They sat there for a long time, as the cold autumn wind slowly subsided outside.

Sensommarsolens varma strålar bröt sig genom gallerna, och plötsligt kändes rummet mindre ensamt.

The warm rays of the late summer sun broke through the bars, and suddenly the room felt less lonely.

En ny början hade tagit form, och de visste båda att de kunde bygga en ny relation, en som var starkare än tidigare.

A new beginning had taken shape, and they both knew they could build a new relationship, one stronger than before.

Deras värld var visserligen begränsad av psykiatriavdelningens väggar, men den frihet de kände i det ögonblicket var obegränsad.

Their world might have been limited by the psychiatric ward's walls, but the freedom they felt in that moment was limitless.