Axel tog ett djupt andetag och såg ut över havet.

Axel took a deep breath and looked out over the sea.

Det var en kylig höstdag i Stockholms skärgård.

It was a chilly autumn day in Stockholms skärgård.

Löven på träden skiftade i färg, från gyllengult till djuprött.

The leaves on the trees were changing colors, from golden yellow to deep red.

Axel hade planerat en campingresa tillsammans med sina vänner Elin och Maja.

Axel had planned a camping trip together with his friends Elin and Maja.

Han ville visa sina kunskaper i naturen och imponera på dem.

He wanted to show off his skills in nature and impress them.

De tre vännerna anlände till en liten ö med sin utrustning.

The three friends arrived on a small island with their equipment.

Det första de gjorde var att sätta upp tältet.

The first thing they did was set up the tent.

Elin och Maja skrattade och hjälpte till.

Elin and Maja laughed and helped.

Axel log nervöst.

Axel smiled nervously.

Han ville inte visa sin rädsla för mörkret.

He didn't want to show his fear of the dark.

Att vara ensam i skogen skrämde honom mer än han ville erkänna.

Being alone in the forest scared him more than he wanted to admit.

När tältet var klart, satte de sig vid elden och grillade korv.

When the tent was ready, they sat by the fire and grilled sausages.

Solen började sakta gå ned över horisonten.

The sun slowly began to set over the horizon.

En kyla svepte in och Axel kände hur hans hjärta slog snabbare.

A chill swept in, and Axel felt his heart beat faster.

Snart skulle mörkret komma.

Soon the darkness would come.

Men han behöll sitt leende för att inte oroa sina vänner.

But he kept his smile to avoid worrying his friends.

"Kom, vi tar en promenad," föreslog Elin efter middagen.

"Come on, let's take a walk," suggested Elin after dinner.

Maja nickade ivrigt.

Maja nodded eagerly.

Axel tvekade men skjulte sin oro.

Axel hesitated but hid his concern.

"Självklart!"

"Of course!"

svarade han och reste sig.

he replied and stood up.

De begav sig in i skogen, skrattande och skojande.

They set off into the forest, laughing and joking.

Löven prasslade under deras fötter.

The leaves rustled under their feet.

Men snart blev det alltför mörkt och facklan brann svagt.

But soon it became too dark and the torch burned dimly.

Axel började känna sig orolig.

Axel started to feel anxious.

Han måste hålla sig lugn, för vänners skull.

He had to stay calm, for his friends' sake.

Plötsligt hörde han ett ljud bakom sig.

Suddenly, he heard a noise behind him.

Han vände sig om och märkte att Elin och Maja hade gått i en annan riktning.

He turned around and noticed that Elin and Maja had gone in a different direction.

"Hallå?"

"Hello?"

ropade Axel.

called Axel.

Ingen svarade.

No one answered.

Hjärtat rusade i bröstet.

His heart raced in his chest.

Han var ensam.

He was alone.

Mörkret omgav honom, och rädslan grep tag i honom.

Darkness surrounded him, and fear seized him.

Axel andades djupt och försökte samla sig.

Axel breathed deeply and tried to collect himself.

Han visste att han måste hitta tillbaka till lägret.

He knew he had to find his way back to the camp.

Han mindes stigen och började gå försiktigt.

He remembered the path and started walking cautiously.

"Du kan göra det," mumlade han för sig själv.

"You can do it," he mumbled to himself.

Efter vad som kändes som en evighet, såg han äntligen eldens ljus.

After what felt like an eternity, he finally saw the light of the fire.

Han skyndade sig fram.

He hurried forward.

Elin och Maja satt där och väntade.

Elin and Maja were sitting there, waiting.

När de såg honom brast de ut i skratt av lättnad.

When they saw him, they burst out laughing with relief.

"Vi trodde du hade blivit uppäten av ormar eller något!"

"We thought you'd been eaten by snakes or something!"

skojade Maja.

joked Maja.

Axel skrattade med dem, men kände sig varm inombords.

Axel laughed with them, but felt warm inside.

Han insåg att det var okej att vara rädd och att han kunde lita på sina vänner.

He realized it was okay to be afraid, and that he could trust his friends.

När natten föll på och stjärnorna började glimma, kände Axel sig fredlig.

As night fell and the stars began to twinkle, Axel felt at peace.

Han hade lärt sig något viktigt den kvällen.

He had learned something important that evening.

Det klokaste hans vänner kunde göra för honom var att vara där, och det räckte.

The wisest thing his friends could do for him was to be there, and that was enough.

Med lätt hjärta kröp han in i tältet, och när han slöt ögonen, hörde han vännernas lugna andetag.

With a light heart, he crawled into the tent, and as he closed his eyes, he heard his friends' calm breaths.

Även i mörkret, var han inte ensam längre.

Even in the dark, he was no longer alone.