En helg i slutet av oktober, när träden skiftade färg och luften doftade av höst, var det livligt i collegekorridorerna.

One weekend at the end of October, when the trees were changing colors and the air smelled of autumn, it was lively in the college corridors.

Studenter skrattade, klädda i Halloween-kostymer, medan djupa lövhögar prydde marken.

Students laughed, dressed in Halloween costumes, while deep piles of leaves adorned the ground.

Lars stod i sitt rum och tittade osäkert på det kaos som var hans packning.

Lars stood in his room, looking uncertainly at the chaos that was his packing.

Det var hans första helgeresa med Emma och Johan.

It was his first weekend trip with Emma and Johan.

Han ville verkligen bevisa att han var en vän att räkna med.

He really wanted to prove that he was a friend to count on.

Men hans oro, att tappa bort sig i skogen, följde honom som en skugga.

But his anxiety about getting lost in the woods followed him like a shadow.

Han tänkte på kartor och kompasser som han knappt visste hur man använde.

He thought about maps and compasses that he barely knew how to use.

Emma knackade på dörren och kom in med ett leende.

Emma knocked on the door and came in with a smile.

"Är du redo för äventyret, Lars?

"Are you ready for the adventure, Lars?"

" frågade hon.

she asked.

"Ja, självklart," svarade han, försökande låta självsäker.

"Yes, of course," he replied, trying to sound confident.

Johan dök snart upp, med sin ryggsäck redan packad och klar.

Johan soon appeared, his backpack already packed and ready.

"Vi kommer ha så kul," sa han entusiastiskt.

"We're going to have so much fun," he said enthusiastically.

De gav sig av mot skogsstigen.

They set off towards the forest trail.

Det var en strålade höstdag, med solen som kastade sina sista värmande strålar.

It was a brilliant autumn day, with the sun casting its last warming rays.

Men när de kom djupare in i skogen, började Lars känna sig obekväm.

But as they went deeper into the forest, Lars began to feel uncomfortable.

Stigen delade sig och han visste inte vilket håll de skulle ta.

The trail split and he didn't know which direction to take.

Hans hjärta hamrade i bröstet.

His heart pounded in his chest.

Johan och Emma tittade på honom för ett beslut.

Johan and Emma looked at him for a decision.

Det var nu eller aldrig.

It was now or never.

"Jag.

"I...

jag måste erkänna något," började Lars, orden tunga men nödvändiga.

I have to admit something," Lars began, the words heavy but necessary.

"Jag är rädd för att vi ska gå vilse.

"I'm afraid we'll get lost.

Men jag vill inte förstöra vår helg.

But I don't want to ruin our weekend."

"Emma log förstående.

Emma smiled understandingly.

"Ingen fara, Lars.

"No worries, Lars.

Jag har en karta och kompass med mig," sa hon och drog fram en liten kompass och en skrynklig karta.

I have a map and compass with me," she said, pulling out a small compass and a wrinkled map.

"Vi kan reda ut detta tillsammans.

"We can figure this out together."

"Lättnaden sköljde över Lars.

Relief washed over Lars.

De stirrade på kartan, och med lite diskussion, hittade de rätt väg.

They stared at the map, and with a bit of discussion, found the right path.

Steg för steg blev Lars mer säker.

Step by step, Lars became more confident.

Han insåg att det var okej att vara osäker och att det var starkt att be om hjälp.

He realized it was okay to be uncertain and that it was strong to ask for help.

När de nådde ut ur skogen och såg den gläntande sjön framför dem, fylldes Lars av en känsla av att tillhöra.

When they emerged from the forest and saw the gleaming lake in front of them, Lars was filled with a sense of belonging.

Han log brett, inte bara för att de hittat fram, utan för att han förstod vikten av ärlighet och vänskap.

He smiled broadly, not just because they had found their way, but because he understood the importance of honesty and friendship.

Lars hade övervunnit sin rädsla.

Lars had overcome his fear.

Han hade valt att vara ärlig mot sina vänner, och just därför blev helgen hans bästa minne hittills på college.

He had chosen to be honest with his friends, and for that reason, the weekend became his best memory so far in college.