Sven satt vid fönstret och såg ut över den frusna sjön.

Sven sat by the window and looked out over the frozen lake.

Snön föll tätt utanför, täckte marken med ett vitt täcke.

Snow fell thickly outside, covering the ground with a white blanket.

Trädens grenar var klädda i frost.

The trees' branches were clothed in frost.

Han hade kommit till den lilla stugan för att hitta lugn och ro.

He had come to the small cabin to find peace and quiet.

Men nu var han fast här, mitt i en oväntad snöstorm.

But now he was stuck here, in the middle of an unexpected snowstorm.

Elden sprakade i eldstaden och gav en behaglig värme.

The fire crackled in the fireplace, giving a pleasant warmth.

Sven drog en djup suck.

Sven sighed deeply.

Elin och Magnus, hans bästa vänner, hade kört honom hit.

Elin and Magnus, his best friends, had driven him here.

Men de hade åkt hem innan stormen började.

But they had gone home before the storm began.

Nu var Sven ensam.

Now Sven was alone.

Det var precis vad han trodde han ville ha.

It was exactly what he thought he wanted.

Ensamheten.

Solitude.

Tystnaden.

Silence.

Men tystnaden blev snabbt överväldigande.

But the silence quickly became overwhelming.

Tankarna rusade genom hans huvud.

Thoughts rushed through his head.

Hans förlust kändes som en tung sten i magen.

His loss felt like a heavy stone in his stomach.

Han hade flytt från sina känslor för länge.

He had been running from his feelings for too long.

Nu fanns det ingenstans att fly.

Now there was nowhere to run.

Snön hade låst in honom med sina tankar.

The snow had locked him in with his thoughts.

Sven reste sig upp och la mer ved på brasan.

Sven stood up and added more wood to the fire.

Lågorna började dansa livligt igen.

The flames began to dance lively again.

Han satte sig vid bordet och såg på de gamla fotona han hade tagit med sig.

He sat at the table and looked at the old photos he had brought with him.

Där fanns bilder på honom och hans syster, som nu inte längre fanns.

There were pictures of him and his sister, who was no longer there.

Han mindes deras skratt.

He remembered their laughter.

Deras delade hemligheter.

Their shared secrets.

Smärtan började tränga genom väggen han byggt runt sina känslor.

The pain started to break through the wall he had built around his feelings.

Timme efter timme gick.

Hour after hour passed.

Utanför vräkte snön ner.

Outside the snow poured down.

Elin och Magnus hade ringt tidigare.

Elin and Magnus had called earlier.

De lovade att komma tillbaka när vädret tillät.

They promised to come back when the weather permitted.

Men just nu hade Sven bara sina minnen som sällskap.

But right now, Sven had only his memories for company.

Han började tala högt, som om han pratade med sin syster.

He started speaking out loud, as if talking to his sister.

Han berättade om allt han saknade.

He told her about everything he missed.

Tårarna kom, och han lät dem rinna.

The tears came, and he let them flow.

Snart grät han fullt ut.

Soon he was crying fully.

Hans sorg kom fram, och han grät som han aldrig gjort förut.

His grief emerged, and he cried like he never had before.

Det var som att en tyngd lyftes från hans bröst.

It was as if a weight was lifted from his chest.

Stormen utanför verkade avlägsna sig när han nådde sin insikt.

The storm outside seemed to distance itself when he reached his insight.

Morgonen därpå hade vädret ändrats.

The next morning, the weather had changed.

Himlen var klar och solen speglade sig i snön.

The sky was clear and the sun reflected off the snow.

Sven kände en ny lättnad i sitt hjärta.

Sven felt a new lightness in his heart.

Han öppnade dörren och steg ut, andades in den kalla, friska luften.

He opened the door and stepped out, breathing in the cold, fresh air.

Det kändes som början på något nytt.

It felt like the beginning of something new.

Han förstod att hans sorg skulle bli mindre tung att bära nu när han lärt sig att acceptera den.

He understood that his grief would be less heavy to bear now that he had learned to accept it.

Sven visste att han kunde återvända till staden, till sitt liv, med en ny klarhet.

Sven knew he could return to the city, to his life, with a new clarity.

Han hade tagit ett viktigt steg mot att hela sitt sårade hjärta.

He had taken an important step toward healing his wounded heart.

Stormarna i hans hjärta hade lagt sig, och han kände sig starkare.

The storms in his heart had subsided, and he felt stronger.

Då hörde han bilen närma sig.

Then he heard the car approaching.

Det var Elin och Magnus.

It was Elin and Magnus.

De hälsade glatt och kramade om honom.

They greeted him cheerfully and hugged him.

"Är du okej?"

"Are you okay?"

frågade Elin.

asked Elin.

"Ja," sa Sven och log.

"Yes," said Sven and smiled.

"Jag är redo att åka hem."

"I'm ready to go home."