Lina och Oskar vandrade genom de kyliga hallarna i IsHotellet i Jukkasjärvi.

Lina and Oskar walked through the chilly halls of the Ice Hotel in Jukkasjärvi.

Ljuset från LED-lamporna gjorde att isen glittrade som smaragder.

The light from the LED lamps made the ice glitter like emeralds.

Lina höll sin kamera redo, ögonen vidöppna för att hitta det perfekta motivet.

Lina kept her camera ready, her eyes wide open to find the perfect subject.

Hon ville ha en bild som skulle få alla hennes följare att förundras.

She wanted a picture that would make all her followers marvel.

"Kom här, Oskar," ropade hon glatt och pekade mot en vacker isskulptur formad som en isbjörn.

"Come here, Oskar," she called happily, pointing to a beautiful ice sculpture shaped like a polar bear.

"Det här är den perfekta platsen för vår selfie!"

"This is the perfect spot for our selfie!"

Oskar log och följde efter.

Oskar smiled and followed.

Snön knarrade under deras skor.

The snow creaked under their shoes.

Hans kind var röd av kylan, och han fnittrade lätt.

His cheeks were red from the cold, and he giggled slightly.

"Låt oss göra det snabbt då.

"Let's do it quickly then.

Det är kallt!"

It's cold!"

De ställde sig sida vid sida framför isbjörnen.

They stood side by side in front of the polar bear.

Lina höjde kameran, men precis när hon tryckte på knappen halkade hon.

Lina raised the camera, but just as she pressed the button, she slipped.

Hon tog tag i Oskars arm för att hitta balansen.

She grabbed Oskar's arm to find her balance.

Men han tappade också fotfästet, och de båda föll bakåt.

But he also lost his footing, and they both fell backward.

Ett krasande ljud fyllde tystnaden.

A crashing sound filled the silence.

Istället för att lyfta upp kameran, fann de sig stirra på den sönderkrossade isbjörnen.

Instead of lifting the camera, they found themselves staring at the shattered polar bear.

Isbitarna glimmade runt dem som ädelstenar.

The ice pieces glimmered around them like gemstones.

Lina fick panik.

Lina panicked.

"Oj då," sa Oskar och såg lite orolig ut.

"Oops," said Oskar, looking a little worried.

"Vad ska vi göra?"

"What should we do?"

frågade Lina, hennes röst darrade lite.

asked Lina, her voice trembling a bit.

Hon kunde inte få ur sig orden som flög genom hennes tankar.

She couldn't get the words out that flew through her mind.

De övervägde att bara smyga därifrån.

They considered just sneaking away.

Men innerst inne visste de att det inte skulle vara rätt.

But deep down they knew that wouldn't be right.

Precis när de funderade på hur de skulle göra, såg de hotellets chef närma sig.

Just as they pondered what to do, they saw the hotel's manager approaching.

"Vad har hänt här?"

"What happened here?"

frågade han med en förvånad men inte arg röst.

he asked with a surprised but not angry voice.

De båda tog en djup suck.

They both took a deep breath.

"Förlåt," började Lina, "vi tappade balansen och—" Chefens ansikte sprack upp i ett leende.

"Sorry," Lina began, "we lost our balance and—" The manager's face broke into a smile.

"Oroa er inte.

"Don't worry.

Ovanliga saker händer här ofta.

Unusual things happen here often.

Ni är inte de första!"

You're not the first!"

Lina var lättad.

Lina was relieved.

Oskar småskrattade nervöst.

Oskar laughed nervously.

"Vi ska vara mer försiktiga," lovade han.

"We’ll be more careful," he promised.

"Dessutom," sa chefen, "som en liten uppmuntran, kanske ni vill se norrskenet från en speciell plats?

"Besides," said the manager, "as a little encouragement, would you like to see the northern lights from a special place?

Det är magiskt ikväll."

It's magical tonight."

De följde chefen ut till en avlägsen isbänk utanför hotellet.

They followed the manager to a remote ice bench outside the hotel.

Norrskenet dansade över himlen, dess färger speglade sig i isen runt dem.

The northern lights danced across the sky, its colors reflecting in the ice around them.

Lina satte sig ner, kände sig fri och glad.

Lina sat down, feeling free and happy.

"Ibland är ögonblick som dessa viktigare än alla bilder, eller hur?"

"Sometimes moments like these are more important than any pictures, right?"

sa hon till Oskar.

she said to Oskar.

Han nickade.

He nodded.

"Definitivt.

"Definitely.

Den här stunden är bara vår."

This moment is just ours."

Lina sänkte sin kamera, andades in den skarpa luften och log.

Lina lowered her camera, breathed in the sharp air, and smiled.

Ögonblicket var fullkomligt som det var, fångat endast i hennes minne.

The moment was perfect as it was, captured only in her memory.