När solen gick ner och kastade ett mjukt, gyllene ljus över det lilla barnhemmet, började löven dansa över gården.

As the sun set, casting a soft, golden light over the small orphanage, leaves began to dance across the yard.

Det var höst, och luften var krispig och fylld med lukten av jord och ruttnande löv.

It was autumn, and the air was crisp and filled with the scent of earth and decaying leaves.

Inuti den slitna men hemtrevliga byggnaden hördes ljudet av barns skratt och prat.

Inside the worn but cozy building, the sound of children's laughter and chatter could be heard.

Emma, en flicka på tolv år, satt vid det stora fönstret och tittade ut.

Emma, a twelve-year-old girl, sat by the large window watching outside.

Både hennes kroppsspråk och de milda ögonen berättade om en mycket äldre själ.

Both her body language and her gentle eyes spoke of a much older soul.

Hon tittade på Lina, en sjuårig flicka vars smittsamma skratt ekade genom rummen.

She watched Lina, a seven-year-old girl whose infectious laughter echoed through the rooms.

Emma kände ett ansvar, nästan som en äldre syster, för Lina.

Emma felt a sense of responsibility, almost like an older sister, for Lina.

Hon ville så gärna att Lina skulle hitta en familj.

She so dearly wanted Lina to find a family.

En familj som älskade henne, och kanske henne själv också.

A family that loved her, and maybe herself too.

Vid Emmas sida stod Olle.

By Emma's side stood Olle.

Han var tio år, full av upptåg och hemliga leenden.

He was ten years old, full of mischief and secret smiles.

Trots sin busiga natur var Olle väldigt omhändertagande, speciellt mot Emma och Lina.

Despite his mischievous nature, Olle was very caring, especially towards Emma and Lina.

"Emma, tror du att någon kommer idag?"

"Emma, do you think someone will come today?"

frågade Olle, rösten full av förväntan.

Olle asked, his voice full of anticipation.

"Jag vet inte.

"I don't know.

Vi får hoppas," svarade Emma, även om hon dolde sitt eget hopp i sitt hjärta.

We have to hope," Emma replied, even though she hid her own hope in her heart.

Hon ville inte bli besviken, och framför allt ville hon inte skapa falska förhoppningar för Lina.

She didn't want to be disappointed, and above all, she didn't want to create false hopes for Lina.

Den här dagen väntades en familj på besök.

Today, a family was expected to visit.

Hela förmiddagen hade Emma funderat.

All morning, Emma had been pondering.

Hon tänkte på sitt ansvar, på Lina, och på möjligheten att de kunde skiljas åt om någon bara ville adoptera en av dem.

She thought about her responsibility, about Lina, and about the possibility that they could be separated if someone wanted to adopt only one of them.

"Kanske borde jag låtsas inte vara så fäst vid Lina," tänkte hon försiktigt för sig själv.

"Maybe I should pretend not to be so attached to Lina," she carefully thought to herself.

Men Lina, full av glädje och drömmar, såg ingen anledning att dölja sina känslor.

But Lina, full of joy and dreams, saw no reason to hide her feelings.

Under eftermiddagen när den potentiella adoptivfamiljen kom för att hälsa på, var Lina hennes vanliga bubbliga själv.

During the afternoon, when the potential adoptive family came to visit, Lina was her usual bubbly self.

Hon dansade runt rummet och visade stolt upp sina teckningar och pyssel.

She danced around the room and proudly showed off her drawings and crafts.

Emma kunde inte hjälpa att le när hon såg hur mycket Lina lyste upp rummet.

Emma couldn't help but smile when she saw how much Lina brightened the room.

Familjen, en man och en kvinna med snälla ögon och varma leenden, verkade charmas av Lina.

The family, a man and a woman with kind eyes and warm smiles, seemed charmed by Lina.

Emma stod stilla i ett hörn, försökte att inte sticka ut.

Emma stood still in a corner, trying not to stand out.

Men Olle, med sin vanliga list, drog in Emma i samtalet.

But Olle, with his usual cunning, pulled Emma into the conversation.

"Det här är Emma.

"This is Emma.

Hon ser alltid efter Lina.

She always looks after Lina.

De är som systrar," sa han och blinkade till Emma.

They're like sisters," he said, winking at Emma.

Familjen log med förståelse, och överraskande nog ställde de många frågor till Emma också.

The family smiled with understanding, and surprisingly, they asked many questions to Emma as well.

Hon berättade om sina drömmar, om Lina och hur de alltid skulle hitta på äventyr tillsammans.

She spoke about her dreams, about Lina, and how they would always go on adventures together.

Med tiden blev det klart att familjen inte bara såg Lina som en glad själ, utan också Emma som en klok och kärleksfull vän och syster.

Over time, it became clear that the family not only saw Lina as a joyful spirit but also Emma as a wise and loving friend and sister.

Efter vad som kändes som en evighet kom den stora avslutningen.

After what felt like an eternity came the big conclusion.

Familjen såg på Emma och Lina och sa, "Vi skulle vilja att ni följer med oss hem, båda två.

The family looked at Emma and Lina and said, "We would like you to come home with us, both of you.

Vi ser bandet ni delar och det vill vi gärna bevara."

We see the bond you share and want to preserve it."

Emmas hjärta svällde av lättnad och glädje.

Emma's heart swelled with relief and joy.

Alla hennes tvivel och rädslor smälte bort när hon förstod att hennes sanna känslor och viljan att hålla ihop inte bara hade blivit sedda, utan också värderade.

All her doubts and fears melted away when she understood that her true feelings and the desire to stay together had not only been seen but also valued.

Att visa sin sårbarhet hade inte resulterat i förlust, utan i en oväntad och oerhört välkommen livsändring.

Showing her vulnerability had not resulted in loss but in an unexpected and immensely welcome change in life.

Det lilla barnhemmet kringgavs av ett andetag av förnyat hopp när Emma och Lina stegade ut till den första dagen i resten av deras nya liv, hand i hand med en familj som såg värdet i att hålla dem tillsammans.

The small orphanage was surrounded by a breath of renewed hope as Emma and Lina stepped out to the first day of the rest of their new lives, hand in hand with a family that saw the value in keeping them together.