I Gamla Stan, där kullerstensgatorna var täckta av ett tunt lager snö och de gamla byggnaderna var pyntade med ljusslingor och juldekorationer, förberedde Elsa, Viktor och Sofie sig för julfirandet.

In Gamla Stan, where the cobblestone streets were covered with a thin layer of snow and the old buildings were decorated with strings of lights and Christmas decorations, Elsa, Viktor, and Sofie prepared for the Christmas celebration.

Elsa ville att allt skulle vara perfekt.

Elsa wanted everything to be perfect.

Hon ville att familjen skulle komma ihåg den här julen med glädje.

She wanted the family to remember this Christmas with joy.

Elsa stod i köket.

Elsa stood in the kitchen.

Hon kände stressen, pressen att allt skulle vara i ordning innan gästerna anlände.

She felt the stress, the pressure that everything had to be in order before the guests arrived.

Hon tittade på högen av oskalade potatisar och suckade djupt.

She looked at the pile of unpeeled potatoes and sighed deeply.

Sofie satt i vardagsrummet med sin telefon och kände sig uttråkad.

Sofie sat in the living room with her phone and felt bored.

Hon hade hellre velat vara med sina vänner.

She would have preferred to be with her friends.

Viktor, nyss hemkommen från en lång utlandsvistelse, försökte liva upp stämningen.

Viktor, newly returned from a long stay abroad, tried to lighten the mood.

Han hade alltid haft en särskild förmåga att få folk att skratta.

He had always had a special ability to make people laugh.

”Elsa, behöver du hjälp?” frågade Viktor och gick in i köket.

“Elsa, do you need help?” asked Viktor as he walked into the kitchen.

Elsa tvekade.

Elsa hesitated.

Hon ville klara allt själv men kände också att hon höll på att bryta ihop.

She wanted to handle everything herself but also felt like she was falling apart.

Hon såg på Viktor vars leende alltid hade lugnat henne när de var barn.

She looked at Viktor, whose smile had always calmed her when they were children.

”Ja, jag behöver hjälp”, sa Elsa till slut.

“Yes, I need help,” said Elsa finally.

Viktors ansikte lyste upp.

Viktor's face lit up.

Tillsammans började de skala potatis och ordna med maten.

Together, they began peeling potatoes and arranging the food.

Under tiden försökte Viktor försiktigt prata om gamla tider, om små saker som kunde lätta upp stämningen.

Meanwhile, Viktor gently tried to talk about old times, about little things that could lighten the mood.

”Kom Sofie, hjälp oss att klä julgranen”, ropade Viktor.

“Come Sofie, help us decorate the Christmas tree,” Viktor called.

Sofie suckade men gick motvilligt till granen.

Sofie sighed but reluctantly went to the tree.

När hon tog fram en gammal julkula började hon faktiskt le.

When she picked up an old Christmas ornament, she actually started to smile.

Det påminde henne om när hon var yngre, hur roligt det hade varit.

It reminded her of when she was younger, how fun it had been.

Hon började tveksamt hänga upp julkulor, hjälpte Elsa att ordna ljus och glitter.

She began hesitantly hanging up ornaments, helping Elsa arrange the lights and tinsel.

När kvällen kom och de alla samlades på Stortorget i Gamla Stan för att se ljusen tändas på den stora julgranen, föll snön lätt omkring dem.

When evening came, and they all gathered at Stortorget in Gamla Stan to see the lights on the big Christmas tree, snow fell gently around them.

Elsa kände sig fortfarande lite spänd, men hennes bror och dotter var där vid hennes sida.

Elsa still felt a bit tense, but her brother and daughter were there by her side.

Precis innan ljusen tändes blev trycket för stort.

Just before the lights were turned on, the pressure became too much.

Hon kände tårarna bränna och hon erkände för sin familj att hon inte klarade allt ensam.

She felt the tears burn and admitted to her family that she couldn't do everything alone.

Viktor lade en arm om henne.

Viktor put an arm around her.

"Vi är i det här tillsammans", sa han.

“We're in this together,” he said.

Deras föräldrar och resten av familjen kom och ställde sig nära.

Their parents and the rest of the family came and stood close.

Tillsammans, precis som julgranens ljus, kände de sig alla lite varmare.

Together, like the lights on the Christmas tree, they all felt a little warmer.

Sofie, som nu lagt undan sin telefon, såg på sin mamma och kände att traditionerna kanske var värda tiden ändå.

Sofie, who had now put down her phone, looked at her mother and felt that maybe traditions were worth the time after all.

Hon insåg att det var dessa ögonblick som betydde mest.

She realized that these moments were what mattered most.

Julbelysningen tändes, och hela torget fylldes av ljus och glädje.

The Christmas lights were turned on, and the entire square filled with light and joy.

Elsa log.

Elsa smiled.

Hon hade lärt sig att släppa på kontrollen.

She had learned to let go of control.

Familjen var där för henne.

The family was there for her.

Viktor kände sig som en del av familjen igen och Sofie såg på traditionerna med nya ögon.

Viktor felt like part of the family again, and Sofie looked at the traditions with new eyes.

Julen hade börjat, och Gamla Stan vibrerade av liv och kärlek.

Christmas had begun, and Gamla Stan vibrated with life and love.