Elsa stod på kanten av klippan och tittade ut över det glittrande blå Egeiska havet.

Elsa stood on the edge of the cliff, gazing out over the sparkling blue Aegean Sea.

Solnedgången kastade ett gyllene sken över Santorinis vita byggnader.

The sunset cast a golden glow over Santorini's white buildings.

Hon kände vinden dra i hennes hår, och en kylig vinterbris svepte förbi.

She felt the wind tug at her hair, and a chilly winter breeze swept by.

Elsa ville tro att detta skulle funka, att Viggo och Linnea skulle lämna allt gammalt bakom sig idag.

Elsa wanted to believe that this would work, that Viggo and Linnea would leave all the old behind them today.

Det var inte lätt att få dem hit.

It wasn't easy to get them here.

Det gick många sms fram och tillbaka.

There were many texts back and forth.

Elsa hade konstruerat en ursäkt om en enkel återföreningsresa.

Elsa had concocted an excuse about a simple reunion trip.

Ingen av dem visste om att den andre skulle vara där.

Neither of them knew the other would be there.

Viggo kom först.

Viggo arrived first.

Han såg tänkande ut, blicken fäst vid horisonten, kanske för att samla mod.

He looked thoughtful, his gaze fixed on the horizon, perhaps to gather courage.

Hans konstnärliga själs kemi verkade stämma överens med den lugna omgivningen.

His artistic soul's chemistry seemed to align with the calm surroundings.

När Linnea dök upp, såg Elsa en glimt av nervositeten i hennes ögon.

When Linnea appeared, Elsa saw a glimpse of nervousness in her eyes.

Linnea klev försiktigt ut på klippan, som om hon kände marken under sig för första gången.

Linnea stepped cautiously onto the cliff, as if she were feeling the ground beneath her for the first time.

Hon och Viggo möttes med ett tyst erkännande.

She and Viggo met with a silent acknowledgment.

Det var länge sedan, men minnena var fortfarande där.

It had been a long time, but the memories were still there.

"Varför är vi här, Elsa?"

"Why are we here, Elsa?"

frågade Linnea med en skeptisk ton.

Linnea asked with a skeptical tone.

"Vi behöver prata", sa Elsa utan att tveka.

"We need to talk," Elsa said without hesitation.

"Om allt."

"About everything."

Viggo suckade djupt.

Viggo sighed deeply.

"Jag trodde vi hade gått vidare."

"I thought we had moved on."

"Har vi verkligen?"

"Have we really?"

Linnea mötte hans blick, mer beslutsam nu.

Linnea met his gaze, more determined now.

"Du slutade prata med mig, Viggo.

"You stopped talking to me, Viggo.

Utan att förklara."

Without explaining."

En tystnad följde, så stark att till och med vindens visking verkade förstärkas.

A silence followed, so strong that even the wind's whisper seemed amplified.

"Jag kände mig sviken när du blev tillsammans med någon annan så snabbt", erkände Viggo till slut.

"I felt betrayed when you got together with someone else so quickly," Viggo finally admitted.

"Vi var ju...

"We were...

något."

something."

Linnea såg bort mot havet.

Linnea looked out at the sea.

"Jag gjorde det för att skydda mig själv.

"I did it to protect myself.

Allt var så förvirrande."

Everything was so confusing."

Elsa kände deras känslor koka upp, och hennes hjärta slog snabbare.

Elsa felt their emotions boiling up, and her heart beat faster.

Hon såg solens sista strålar försvinna bortom horisonten.

She watched the sun's last rays disappear beyond the horizon.

Det var nu eller aldrig.

It was now or never.

"Ni två hade något speciellt", sa Elsa mjukt.

"You two had something special," Elsa said softly.

"Men vi måste låta saker läka.

"But we need to let things heal.

Vi måste prata ut."

We need to talk it out."

Sakta, steg för steg, började Viggo och Linnea öppna upp mer.

Slowly, step by step, Viggo and Linnea began to open up more.

Deras röster flödade, ibland högljutt, ibland mjukt.

Their voices flowed, sometimes loudly, sometimes softly.

Bit för bit lades alla missförstånd på bordet.

Bit by bit, all misunderstandings were laid out.

Viggo pratade om smärta och frustration.

Viggo spoke of pain and frustration.

Linnea om rädsla och önskan om att skydda sitt hjärta.

Linnea of fear and the desire to protect her heart.

När ljusen från byarna tändes runt dem, kvarstod en tyst överenskommelse.

As the lights from the villages lit up around them, a silent agreement remained.

De hade kanske inte hittat tillbaka till varandra som förr, men de lärde sig förstå.

They may not have found their way back to each other as before, but they learned to understand.

Förlåta, även om det var svårt.

To forgive, even if it was difficult.

Elsa tittade på dem, hennes egna axlar lättade från en vikt hon inte visste att hon bar.

Elsa watched them, her own shoulders lightened from a weight she didn't know she carried.

Hon insåg att allt inte gick att laga på en gång, men en början hade gjorts.

She realized that not everything could be fixed at once, but a beginning had been made.

Viggo och Linnea gav varandra ett litet, dovt leende.

Viggo and Linnea exchanged a small, muted smile.

Respekt och begrip.

Respect and understanding.

Med lugn i sinnet, gick de tillsammans tillbaka till byn, alla tre med en känsla av att något större hade hänt.

With peace of mind, they walked back to the village together, all three with a sense that something greater had happened.

Vinterluften kändes inte lika bister längre, och Elsa förstod att ibland behövs bara en plats som Santorini för att livet ska ändras.

The winter air didn't feel as biting anymore, and Elsa understood that sometimes it just takes a place like Santorini for life to change.