Den tjocka vinterkylan kröp in genom de trasiga fönstren i den övergivna staden.

The thick winter cold crept in through the broken windows of the övergivna staden.

Snön låg tjock och tyst, som ett vitt täcke över allt.

The snow lay thick and silent, like a white blanket over everything.

Här och där stack rostiga bilvrak upp ur drivorna.

Here and there, rusty car wrecks protruded from the drifts.

Astrid och Lars gick försiktigt mellan dem, med blicken vaksamt svepande över de tomma byggnaderna.

Astrid and Lars carefully walked between them, their eyes cautiously sweeping over the empty buildings.

Deras andetag hängde i luften som små moln.

Their breaths hung in the air like small clouds.

Astrid höll sin ryggsäck tätt mot kroppen.

Astrid held her backpack close to her body.

Det fanns knappt med mat kvar och vinterns grepp blev starkare för varje dag.

There was hardly any food left, and winter's grip grew stronger each day.

Hennes tankar kretsade kring att finna mer mat och ved.

Her thoughts revolved around finding more food and wood.

Deras lilla grupp var beroende av hennes förmåga att hitta resurser.

Their small group relied on her ability to find resources.

Lars gick bakom henne, med blicken drömskt riktad mot de höga skyskraporna.

Lars walked behind her, his gaze dreamily directed toward the tall skyscrapers.

I hans värld var de inte ruiner.

In his world, they were not ruins.

De var symboler för något stort som en gång varit och som kanske kunde bli igen.

They were symbols of something great that once was and could maybe be again.

"Astrid," sa Lars, "tänk om vi kunde hitta något annat än bara mat.

"Astrid," said Lars, "what if we could find something other than just food?

Något som visar hur vi kan bygga upp allt igen."

Something that shows us how we can rebuild everything again."

"Vi måste tänka på nuet," svarade Astrid bestämt.

"We have to think about the present," Astrid replied firmly.

"Ingen återuppbyggnad utan att först överleva vintern."

"No rebuilding without first surviving the winter."

Men Lars gav sig inte.

But Lars didn't give up.

"En ny värld kräver nytänkande, inte bara överlevnad.

"A new world requires new thinking, not just survival.

Vi borde utforska den där byggnaden."

We should explore that building."

Han pekade mot en ännu orörd kontorsbyggnad.

He pointed toward yet untouched office building.

Motvilligt gick Astrid med på det, men hon ställde hårda regler.

Reluctantly, Astrid agreed, but she set strict rules.

"Vi tar inga risker.

"We take no risks.

Om något känns fel, lämnar vi."

If something feels wrong, we leave."

De närmade sig byggnaden, vars fasad var täckt med isiga mönster.

They approached the building, its facade covered with icy patterns.

Dörren gnisslade när de gick in.

The door creaked as they went in.

Inne fanns ett märkligt lugn, bara deras steg ekade mellan väggarna.

Inside, there was a strange calm, only their footsteps echoed between the walls.

De rotade genom gamla kontor, hittade några burkar med konserver och till och med en trasig karta över staden.

They rummaged through old offices, found some cans of preserves, and even a torn map of the city.

Plötsligt hördes röster.

Suddenly, voices were heard.

En annan grupp överlevande stod där, vars skugglika figurer verkade lika oväntade som farliga.

Another group of survivors stood there, their shadowy figures seemed as unexpected as they were dangerous.

Astrid kände hjärtat slå snabbare.

Astrid felt her heart beat faster.

Hon ställde sig framför Lars, redo att försvara både honom och deras fynd.

She stood in front of Lars, ready to defend both him and their findings.

Men ledaren för den andra gruppen, en man med trötta ögon, lyfte handen i en fredlig gest.

But the leader of the other group, a man with tired eyes, raised his hand in a peaceful gesture.

"Vi är som ni," sa han med hes röst.

"We're like you," he said hoarsely.

"Letar efter hopp."

"Looking for hope."

Det blev en tyst stund där misstänksamhet och förståelse vävdes in bland tankarna.

There was a silent moment where suspicion and understanding intertwined among the thoughts.

Astrid insåg att de stod inför ett val som krävde mer än överlevnad.

Astrid realized they faced a choice that required more than survival.

Det krävde samarbete.

It required cooperation.

Hon nickade långsamt och sänkte sin försvarsställning.

She nodded slowly and lowered her defensive stance.

"Vi kan dela," föreslog hon.

"We can share," she suggested.

Lars, med en glimt av hopp i ögat, steg fram.

Lars, with a glimmer of hope in his eyes, stepped forward.

"Ja, och vi kan hjälpa varandra."

"Yes, and we can help each other."

Efter några timmar av försiktigt prat och byte av resurser och information, gick Astrid och Lars mot sin tillflyktsort igen.

After a few hours of careful talk and exchanging resources and information, Astrid and Lars headed back to their refuge.

Vindens tjut följde dem, men det kändes mildare nu.

The howling wind followed them, but it felt milder now.

Astrid såg på Lars, vars blick var fokuserad framåt, och hon började förstå styrkan i hoppet han bar på.

Astrid looked at Lars, whose gaze was focused forward, and she began to understand the strength in the hope he carried.

De vinterkalla gatorna tedde sig mindre hotfulla nu när de visste att de inte var ensamma i världen som kommit efter.

The winter-cold streets seemed less threatening now that they knew they were not alone in the world that had come after.