Det var en kall vintereftermiddag i Jukkasjärvi.

It was a cold winter afternoon in Jukkasjärvi.

Himlen var klar och fylld med dansande norrsken.

The sky was clear and filled with dancing northern lights.

Iskoket i Jukkasjärvi satt mitt i den vita snön, en plats där tiden verkade stå still.

The ice hotel in Jukkasjärvi sat in the middle of the white snow, a place where time seemed to stand still.

Lars, en hårt arbetande far, steg ur bilen tillsammans med sin dotter Annika och sin bror Stig.

Lars, a hard-working father, got out of the car with his daughter Annika and his brother Stig.

De var här för att fira Trettondedag jul och – viktigast av allt – att återskapa bandet mellan dem.

They were here to celebrate Epiphany and—most importantly—to reconnect with each other.

Lars släppte sin stressade fasad och tog ett djupt andetag av den krispiga, kalla luften.

Lars dropped his stressed facade and took a deep breath of the crisp, cold air.

"Annika, se på norrskenet.

"Annika, look at the northern lights.

Det är magiskt, eller hur?"

It's magical, isn't it?"

sa han och pekade upp mot himlen.

he said, pointing up at the sky.

Annika stirrade tyst, samtidigt som hon drog sin jacka tätare omkring sig.

Annika stared quietly, as she pulled her jacket tighter around her.

Hon kände sig avlägsen och missförstådd.

She felt distant and misunderstood.

Stig, som alltid velat medla, sa med ett uppmuntrande leende: "Det här är en perfekt plats för att glömma stressen och bara njuta av att vara tillsammans."

Stig, who always wanted to mediate, said with an encouraging smile, "This is a perfect place to forget the stress and just enjoy being together."

Lars nickade och hoppades att det var sant.

Lars nodded and hoped it was true.

Inne på Ice Hotel ledde de sina väskor genom de kyliga korridorerna.

Inside the Ice Hotel, they led their luggage through the chilly corridors.

Väggarna var vackert huggna i is med invecklade mönster.

The walls were beautifully carved in ice with intricate patterns.

Annika lyste upp en aning när hon såg skulpturerna.

Annika brightened slightly when she saw the sculptures.

"De är verkligen vackra," muttrade hon.

"They are really beautiful," she muttered.

Lars fick en idé.

Lars got an idea.

"Vet du, Annika, det finns en is-skulpturering aktivitet här.

"You know, Annika, there's an ice sculpting activity here.

Vill du prova det?"

Do you want to try it?"

frågade Lars, trots att han själv helst ville bara slappna av.

asked Lars, even though he himself just wanted to relax.

Annika såg skeptisk ut, men samtyckte till slut.

Annika looked skeptical but eventually agreed.

Nästa dag klädde de sig varmt och gick ut till en plats där stora block av is väntade på att formas.

The next day they dressed warmly and went out to a place where large blocks of ice awaited shaping.

Lars kämpade klumpigt med sitt isverktyg men höll sitt leende.

Lars clumsily struggled with his ice tool but kept smiling.

"Det är svårare än jag trodde!"

"It's harder than I thought!"

sade han, vilket fick Annika att fnissa lite.

he said, which made Annika giggle a little.

Medan de arbetade tillsammans delade Annika plötsligt en historia från skolan, om en gång hon kände sig ensam och utanför.

As they worked together, Annika suddenly shared a story from school, about a time she felt lonely and left out.

Lars, som lyssnade noggrant, kände hur deras tidigare avstånd minskade.

Lars, who listened carefully, felt the previous distance between them diminish.

Han delade sina egna upplevelser av att känna sig överväldigad på jobbet och hur mycket han saknade att vara nära sin familj.

He shared his own experiences of feeling overwhelmed at work and how much he missed being close to his family.

Under den kyliga blå timmen blev de båda tysta för en stund, men det var en bekväm tystnad denna gång.

During the chilly blue twilight, they both fell silent for a moment, but it was a comfortable silence this time.

Snart började Annika skratta åt Lars' klumpiga försök att skulptera en isfågel, och Lars kände ett varmt välbehag sprida sig, trots den vinterkalla luften.

Soon Annika began to laugh at Lars's clumsy attempts to sculpt an ice bird, and Lars felt a warm contentment spread, despite the winter cold air.

När de lämnade Ice Hotel kändes familjen mer sammanhållen.

When they left the Ice Hotel, the family felt more united.

De hade planer på fler aktiviteter tillsammans i framtiden – utflykter, kanske en gemensam hobby.

They had plans for more activities together in the future—excursions, maybe a shared hobby.

Lars lärde sig vikten av att lyssna och vara sårbar med Annika.

Lars learned the importance of listening and being vulnerable with Annika.

Annika märkte att hennes far verkligen brydde sig om henne.

Annika noticed that her father really cared about her.

Och Stig, observerade på avstånd, kände sig belåten med sitt tysta stöd.

And Stig, observing from a distance, felt satisfied with his silent support.

Med norrskens ljus som deras följeslagare, lämnade de Jukkasjärvi med nya löften om närhet och samhörighet.

With the light of the northern lights as their companion, they left Jukkasjärvi with new promises of closeness and togetherness.

Trettondedag jul hade blivit en början på en ny tradition.

Epiphany had become the start of a new tradition.