Snön föll tyst och stadigt på Uppsala Universitet, täckande marken som ett mjukt vitt täcke.

The snow fell quietly and steadily on Uppsala Universitet, covering the ground like a soft white blanket.

Inne i studenthemmet, kändes det annorlunda.

Inside the student dormitory, it felt different.

Rum 204 var fyllt av pappershögar och kursböcker.

Room 204 was filled with stacks of papers and textbooks.

Skrivbordet var belamrat med kaffe-koppar och Astrids dator flimrade med skärmljuset.

The desk was cluttered with coffee cups, and Astrid's computer flickered with screen light.

Astrid satt vid skrivbordet, fokuserad på sina anteckningar.

Astrid sat at the desk, focused on her notes.

Examen var bara en vecka bort, och hon kände sig överväldigad.

The exam was only a week away, and she felt overwhelmed.

Allt hon kunde tänka på var att behålla sitt stipendium.

All she could think about was keeping her scholarship.

Hon hade alltid haft höga krav på sig själv och denna terminen var inget undantag.

She had always had high expectations for herself, and this semester was no exception.

"Dags för en paus," ropade Lars från dörröppningen.

"Time for a break," Lars called from the doorway.

Han släntrade in med ett leende, hans karaktäristiska sorglöshet nästan lika konstant som vinterkylan utanför.

He strolled in with a smile, his characteristic carefree attitude almost as constant as the winter cold outside.

Astrid himlade med ögonen.

Astrid rolled her eyes.

"Jag kan inte," svarade hon, lät mer irriterad än hon menade.

"I can't," she replied, sounding more irritated than she intended.

"Jag måste studera."

"I have to study."

Ingrid, som satt på sängen med sina egna böcker, såg upp från sitt skrivande.

Ingrid, who was sitting on the bed with her own books, looked up from her writing.

"Kom igen, Astrid," sa hon vänligt.

"Come on, Astrid," she said kindly.

"Vi kan alla studera tillsammans.

"We can all study together.

Det kan vara både produktivt och roligt."

It can be both productive and fun."

Men Astrid skakade på huvudet.

But Astrid shook her head.

"Jag klarar mig bättre ensam."

"I do better on my own."

De andra bytte en orolig blick.

The others exchanged a concerned glance.

De visste att Astrid alltid försökte göra allt perfekt.

They knew that Astrid always tried to do everything perfectly.

Ingrid suckade lätt och fortsatte läsa, men Lars satte sig på golvet med en suck och började spela plockepinn med sina pennor.

Ingrid sighed quietly and continued reading, but Lars sat down on the floor with a sigh and started playing pick-up sticks with his pens.

Dagarna passerade och Astrid isolerade sig mer och mer.

Days passed, and Astrid isolated herself more and more.

Hon lämnade nästan aldrig sitt skrivbord.

She almost never left her desk.

Pressen på henne blev bara större.

The pressure on her just grew.

En kväll tappade hon det.

One evening, she lost it.

Utsliten av snöstormen utanför och stormen inuti henne, föll hon ihop på golvet i tårar.

Worn out by the snowstorm outside and the storm inside her, she collapsed on the floor in tears.

Lars och Ingrid hittade henne så, och utan att tveka satt de sig vid hennes sida.

Lars and Ingrid found her that way, and without hesitation, they sat down by her side.

"Du behöver inte göra det här ensam," sa Ingrid mjukt, och kramade Astrid.

"You don't have to do this alone," Ingrid said softly, hugging Astrid.

Lars tillade, "Vi är här för dig.

Lars added, "We're here for you.

Vi kan plugga tillsammans.

We can study together.

Det behöver inte vara perfekt."

It doesn't have to be perfect."

Astrid torkade sina tårar.

Astrid wiped her tears.

För första gången på länge kände hon lättnad.

For the first time in a long time, she felt relief.

"Jag är ledsen," sa hon mellan snörvlingar.

"I'm sorry," she said between sniffles.

"Jag ville bara bevisa att jag klarar det."

"I just wanted to prove that I can do it."

Ingrid log varmt.

Ingrid smiled warmly.

"Det finns inget fel med att be om hjälp."

"There's nothing wrong with asking for help."

Den kvällen satte sig de tre vännerna ned för att studera tillsammans, omgiven av doften av varm choklad och skratt.

That evening, the three friends sat down to study together, surrounded by the scent of hot chocolate and laughter.

De löste svåra frågor och delade sina anteckningar.

They solved difficult problems and shared their notes.

Astrids hjärta blev lättare.

Astrid's heart felt lighter.

Hon förstod nu att perfektion inte krävde ensamhet.

She now understood that perfection didn't require solitude.

När horisonten ljusnade nästa morgon, insåg Astrid att hon funnit något värdefullt: styrkan i vänskap och att man tillsammans kan bära tungt.

When the horizon brightened the next morning, Astrid realized she had found something valuable: the strength of friendship and that together one can bear heavy loads.

Hon kände sig redo för sina slutprov med ett lugn som hon inte känt på länge.

She felt ready for her finals with a calm she hadn't felt in a long time.

Snön fortsatte att falla utanför, men inuti var inte Astrid längre ensam.

The snow continued to fall outside, but inside, Astrid was no longer alone.