Det var en kall vinterdag på sjukhuset.

It was a cold winter day at the hospital.

Snön föll mjukt utanför de stora fönstren och gjorde mönster i den vita korridoren.

The snow fell softly outside the large windows, creating patterns in the white corridor.

Elin, en sköterska i sina sena tjugoårsåldrar, gick snabbt genom den steriliserade miljön.

Elin, a nurse in her late twenties, quickly walked through the sterilized environment.

Hon bar på en hemlighet som vägrade lämna hennes sinne.

She carried a secret that refused to leave her mind.

Johan satt på en av sjukhusets stolar och väntade.

Johan sat in one of the hospital chairs waiting.

Han var en positiv man, alltid med ett leende.

He was a positive man, always with a smile.

Men inuti bubblade ångest.

But inside, anxiety bubbled.

Han visste att svaren han snart skulle få kunde förändra allt.

He knew the answers he would soon receive could change everything.

Elin kände igen Johan från ett tidigare liv, men han visste inte om det.

Elin recognized Johan from a previous life, but he didn't know it.

De träffades för första gången när Johan blev inlagd.

They met for the first time when Johan was admitted.

Elins plikt var att hjälpa honom, men hennes hjärta visste att det fanns mer.

Elin's duty was to help him, but her heart knew there was more.

Ett gammalt misstag band dem ihop, en hemlighet Johan var omedveten om.

An old mistake bound them together, a secret Johan was unaware of.

"Ska vi gå in?"

"Shall we go in?"

sa Elin, och log försiktigt.

said Elin, smiling cautiously.

Hon var beredd att stödja Johan genom hans behandling.

She was prepared to support Johan through his treatment.

De gick in i ett litet rum där läkaren skulle ge sina besked.

They entered a small room where the doctor would deliver his news.

Elin kände en klump i magen.

Elin felt a lump in her stomach.

Det var dags att veta.

It was time to know.

Läkaren tittade på Johan med allvarliga ögon.

The doctor looked at Johan with serious eyes.

"Johan," sa han, "proverna visar att... det är allvarligt."

"Johan," he said, "the tests show that... it's serious."

Rummet kändes plötsligt tungt.

The room suddenly felt heavy.

Johans leende försvann och ersattes av tyst chock.

Johan's smile disappeared and was replaced by silent shock.

Elin stod vid hans sida.

Elin stood by his side.

Hennes hjärta slog snabbare.

Her heart beat faster.

Hon visste att hon nu måste besluta om att avslöja sin hemlighet.

She knew she now had to decide whether to reveal her secret.

"Johan," började hon tveksamt, "det finns något jag måste berätta för dig."

"Johan," she began hesitantly, "there is something I need to tell you."

Johan vände sig mot henne, fortfarande chockad av nyheterna.

Johan turned to her, still shocked by the news.

"Vad är det, Elin?"

"What is it, Elin?"

frågade han, sökande i hennes ögon.

he asked, searching her eyes.

Elins ord kändes tunga.

Elin's words felt heavy.

"Vi har träffats förut, i en annan tid, under andra omständigheter.

"We have met before, in another time, under different circumstances.

Jag var där den kvällen, när... olyckan hände.

I was there that night when... the accident happened.

Jag kunde ha gjort mer."

I could have done more."

Det blev tyst igen, en annan tyngd än förut.

It became quiet again, a different heaviness than before.

Johan andades djupt.

Johan took a deep breath.

"Alla gör misstag," sa han till slut, hans röst mjuk.

"Everyone makes mistakes," he said finally, his voice soft.

"Det jag behöver nu är stöd, och det ger du redan."

"What I need now is support, and you're already giving that."

Elin kände en våg av lättnad tvätta över henne.

Elin felt a wave of relief wash over her.

Hon hade väntat på förståelse men hade inte vågat hoppas på den.

She had waited for understanding but had not dared to hope for it.

Nu kunde hon äntligen vara ärlig.

Now she could finally be honest.

Tillsammans kunde de möta framtiden, hur oviss den än verkade.

Together, they could face the future, as uncertain as it seemed.

Utanför fortsatte snön att falla.

Outside, the snow continued to fall.

Inomhus fanns värmen av en nyfunnen vänskap och ärlighet.

Indoors was the warmth of a newfound friendship and honesty.

För Elin var detta början på en ny dag, utan tyngden av det förflutna.

For Elin, this was the beginning of a new day, without the burden of the past.

Och för Johan var det en påminnelse om att ibland är det okej att inte ha alla svar, så länge man har någon vid sin sida.

And for Johan, it was a reminder that sometimes it's okay not to have all the answers, as long as you have someone by your side.

Tillsammans kunde de ta sig igenom det som skulle komma.

Together, they could get through whatever was to come.

Vinterkylan utanför kunde vänta.

The winter cold outside could wait.