I den tysta, snötäckta skogen i Dalarna ligger ett litet retreat.

In the quiet, snow-covered forest in Dalarna, there is a small retreat.

Elin kom dit för en artikel.

Elin came there for an article.

Hon var skeptisk.

She was skeptical.

Det verkade som en konstig plats.

It seemed like a strange place.

Snö föll alltid, och det var kallt.

Snow always fell, and it was cold.

Elin gick försiktigt längs den smala stigen.

Elin walked carefully along the narrow path.

Hon hade på sig tjocka stövlar och en varm kappa.

She wore thick boots and a warm coat.

Hennes andetag var som små moln i luften.

Her breath was like small clouds in the air.

Bredvid henne gick Johan, en gammal vän.

Beside her walked Johan, an old friend.

Han såg avslappnad ut.

He looked relaxed.

Han hade hört om retreatet från Astrid, ledaren.

He had heard about the retreat from Astrid, the leader.

Astrid var mystisk.

Astrid was mysterious.

Hon berättade historier om skogen.

She told stories about the forest.

Om gamla symboler och sånger.

About ancient symbols and songs.

Vissa hörde dem.

Some heard them.

Elin trodde inte på sådana saker.

Elin didn't believe in such things.

Men hon såg Johan bli fascinerad.

But she saw Johan become fascinated.

En dag hittade de konstiga symboler i snön.

One day, they found strange symbols in the snow.

Johan pekade med ivrig röst.

Johan pointed with an eager voice.

"De är gamla runor," sa han.

"They are ancient runes," he said.

Elin log snett.

Elin smirked.

"Säkert bara några barn som busar," svarade hon.

"Probably just some kids playing a prank," she replied.

Men på natten hörde Johan melodin.

But at night, Johan heard the melody.

Han beskrev den för Elin nästa morgon.

He described it to Elin the next morning.

"Det var som en vaggvisa," sa han.

"It was like a lullaby," he said.

Elin himlade med ögonen.

Elin rolled her eyes.

"Vi är här för att koppla av, Johan.

"We're here to relax, Johan.

Det är säkert bara vinden."

It's probably just the wind."

Ändå kunde Elin inte släppa saken.

Yet, Elin couldn't let it go.

Hon gick ut varje dag för att undersöka symbolerna.

She went out every day to investigate the symbols.

De var perfekt formade och mystiska.

They were perfectly shaped and mysterious.

En kväll, när månen lyste starkt, hörde Elin något.

One evening, when the moon shone brightly, Elin heard something.

Det var svagt, men det fanns där.

It was faint, but it was there.

Kanske en sång?

Maybe a song?

Hon konfronterade Astrid.

She confronted Astrid.

"Vad är det som händer här?"

"What is happening here?"

frågade hon.

she asked.

Astrid log gåtfullt.

Astrid smiled cryptically.

"Skogen har sina hemligheter," svarade hon.

"The forest has its secrets," she replied.

Elin var förvirrad.

Elin was confused.

Hon ville ha fakta.

She wanted facts.

Men när hon skrev sin artikel började hon se något nytt.

But when she wrote her article, she began to see something new.

Skogen gav en känsla av lugn.

The forest gave a sense of calm.

Sången berörde bara vissa.

The song only touched some.

Kanske var det inget att lösa, utan något att uppleva.

Maybe it was nothing to solve, but something to experience.

I slutändan skrev Elin sin artikel annorlunda än väntat.

In the end, Elin wrote her article differently than expected.

Hon skrev om både symbolerna och känslan.

She wrote about both the symbols and the feeling.

Om Astrids mystik och Johans fascination.

About Astrid's mystique and Johan's fascination.

Hon hade upptäckt att ibland är inte allt svart eller vitt.

She had discovered that sometimes not everything is black or white.

Det finns utrymme för både tro och skepsis i världen.

There is room for both belief and skepticism in the world.

Och i de tysta skogarna fanns plats för båda.

And in the quiet forests, there was space for both.