Snön låg som ett vitt täcke över den gamla familjegården i Österlen.

The snow lay like a white blanket over the old family farm in Österlen.

Det var kallt, och luften kändes skarp mot huden.

It was cold, and the air felt sharp against the skin.

Alva drog sin varma sjal tätare om axlarna medan hon tittade ut över fälten från köksfönstret.

Alva pulled her warm shawl tighter around her shoulders as she looked out over the fields from the kitchen window.

Farmors porslinsfigurer och gamla svartvita fotografier prydde hyllorna.

Grandma's porcelain figures and old black-and-white photographs adorned the shelves.

Mellan tankarna på arbetet och den kommande våren gnagde en oro inom henne.

Amid thoughts about work and the coming spring, a worry gnawed at her.

Emil hade varit tyst den senaste tiden.

Emil had been quiet lately.

Emil satt vid köksbordet, stirrade ner i sin kaffekopp.

Emil sat at the kitchen table, staring down into his coffee cup.

Han tänkte på världen utanför gården, längre bort från de ändlösa raderna av grödor.

He thought about the world outside the farm, farther beyond the endless rows of crops.

Han längtade efter städerna, efter äventyret.

He longed for the cities, for adventure.

"Vi måste börja planera för sådden," sa Alva, för att bryta tystnaden.

"We need to start planning for the sowing," said Alva, to break the silence.

Hennes röst var mjuk men bestämd.

Her voice was soft but firm.

Emil såg upp.

Emil looked up.

Det var något hon behövde veta.

There was something she needed to know.

"Syskon," började han försiktigt, "jag.

"Sister," he began cautiously, "I...

jag har funderat.

I've been thinking."

" Hans röst dröjde i rummet.

His voice lingered in the room.

"På vad då?

"About what?"

" Alva såg bekymrat på honom, och Maja, som satt i soffan med en bok, lyfte blicken nyfiket.

Alva looked at him worriedly, and Maja, who was sitting on the couch with a book, looked up curiously.

"På att kanske åka iväg," sa Emil tyst.

"About maybe leaving," Emil said quietly.

Alva kände hur magen knöt sig.

Alva felt her stomach knot.

"Vi behöver dig här," svarade hon snabbt, nästan som en reflex.

"We need you here," she replied quickly, almost as a reflex.

"Jag vet, men jag behöver också tänka på mig själv.

"I know, but I also need to think about myself."

"Maja reste sig och gick fram till bordet.

Maja stood up and walked over to the table.

"Emil, tänk på vår framtid här," sa hon med stora, hoppfulla ögon.

"Emil, think about our future here," she said with big, hopeful eyes.

Alva sänkte blicken mot bordets slitna yta.

Alva lowered her gaze to the worn surface of the table.

Huset knakade i vinden som om gården själv lyssnade på deras konflikt.

The house creaked in the wind as if the farm itself was listening to their conflict.

De behövde prata, nu, innan det blev för sent.

They needed to talk, now, before it was too late.

Stunden var kommen.

The moment had come.

Utanför föll en tyst snöstorm in över gården.

Outside, a silent snowstorm rolled in over the farm.

Flingorna dansade i virvlar.

The flakes danced in swirls.

"Kom så tar vi en promenad," sa Alva plötsligt och tog på sig jackan.

"Come, let's take a walk," Alva said suddenly, putting on her jacket.

"Vi behöver reda ut detta.

"We need to sort this out."

"De steg ut i det vita landskapet.

They stepped out into the white landscape.

Snön knakade under deras stövlar.

The snow crunched under their boots.

Efter en stunds tystnad sa Emil, "Alva, jag vill upptäcka mer, se mer.

After a moment of silence, Emil said, "Alva, I want to discover more, see more."

"Alva stannade och såg på honom.

Alva stopped and looked at him.

"Jag förstår, men vi måste klara av våren först.

"I understand, but we need to get through spring first.

Farm behövs fortfarande.

The farm is still necessary."

"Emil kände lättnaden av att bli hörd.

Emil felt the relief of being heard.

"Jag lovar, efter skörden," sa han slutligen.

"I promise, after the harvest," he said finally.

"Då åker jag.

"Then I'll leave."

"Alva nickade sakta.

Alva nodded slowly.

"Okej.

"Okay.

Då tar vi detta tillsammans.

Then we'll tackle this together."

"När de återvände in i huset var spänningen fortfarande där, men nu uppblandad med en respekt för varandras drömmar.

When they returned to the house, the tension was still there, but now mixed with a respect for each other's dreams.

Maja log mot dem och sade "Nu är vi redo för våren.

Maja smiled at them and said, "Now we are ready for spring."

"Vintern fortsatte med sitt stilla sus och snöflingorna föll som bomull över gården.

The winter continued with its gentle whisper, and the snowflakes fell like cotton over the farm.

Alva och Emil visste att vägen framåt skulle bli lång, men de skulle gå den sida vid sida, om än kanske bara för en säsong till.

Alva and Emil knew that the road ahead would be long, but they would walk it side by side, even if maybe just for one more season.