Visby ruiner låg framför henne, täckta av vinterens vita mantel.

The Visby ruins lay before her, covered in winter's white mantle.

Astrid drog jackan tätare kring kroppen när den kalla vinden svepte genom de gamla stenstrukturerna.

Astrid pulled her jacket tighter around her body as the cold wind swept through the ancient stone structures.

Hennes hjärta bultade av förväntan.

Her heart pounded with anticipation.

Hon hade hört berättelsen om en artefakt, begravd djupt i denna ruin, och hon var fast besluten att hitta den.

She had heard the story of an artifact, buried deep within these ruins, and she was determined to find it.

Bakom henne, flera steg bort, hade Kajsa och Björn väntat.

Behind her, several steps away, Kajsa and Björn had been waiting.

Men nu var hon ensam.

But now she was alone.

Kajsa hade återvänt till bilen för att vila, och Björn hade sagt att han skulle komma tillbaka senare.

Kajsa had returned to the car to rest, and Björn had said he would come back later.

Astrid hade fortsatt ensam.

Astrid had continued alone.

Hon kände sig stark, trots att hennes kroniska sjukdom ibland gjorde henne svag.

She felt strong, even though her chronic illness sometimes made her weak.

Plötsligt kände hon en bekant smärta.

Suddenly, she felt a familiar pain.

Det började med ett sting i magen och spred sig snabbt.

It began with a stab in her stomach and spread quickly.

Hon satte sig ner på en kall sten, försökte kontrollera andningen.

She sat down on a cold stone, trying to control her breathing.

"Inte nu", viskade hon för sig själv.

"Not now," she whispered to herself.

Snön föll sakta omkring henne, men började snart öka i takt och blev till en snöstorm.

The snow fell slowly around her but soon began to pick up pace and turned into a snowstorm.

Astrid visste att hon borde återvända, men något inom henne hindrade henne.

Astrid knew she should go back, but something inside her stopped her.

Hon tänkte på alla timmar av forskning, alla kartor hon studerat.

She thought of all the hours of research, all the maps she had studied.

Den här chansen kanske aldrig skulle komma igen.

This chance might never come again.

Hon såg något blänka i snön, nära en gammal mur.

She saw something glinting in the snow, near an old wall.

Smärtan försvagades av adrenalin och hon kämpade sig upp.

The pain was dampened by adrenaline, and she struggled to her feet.

Där, halvvägs begravd under snö och jord, låg artefakten - en gammal medaljong.

There, halfway buried under snow and earth, lay the artifact—an old medallion.

Astrid sträckte sig fram, men då ökade stormen till full styrka.

Astrid reached out, but then the storm intensified to full strength.

Hon kunde knappt se sina egna händer, vinden tjöt.

She could barely see her own hands; the wind howled.

Med medaljongen i handen beslöt hon sig för att söka skydd.

With the medallion in hand, she decided to seek shelter.

Smärtan var obarmhärtig, men Astrid kämpade vidare.

The pain was relentless, but Astrid pressed on.

Hon fann en öppning i en vägg, en ruinernas gamla dörröppning.

She found an opening in a wall, an old doorway of the ruins.

Där kurade hon i skydd, skyddad från vinden men inte kylan.

There she crouched in shelter, protected from the wind but not the cold.

Astrid satt där, krampaktigt hållande medaljongen.

Astrid sat there, clutching the medallion tightly.

Hennes viljestyrka började ebba ut.

Her willpower began to ebb away.

Efter vad som kändes som en evighet hörde hon en röst.

After what felt like an eternity, she heard a voice.

"Astrid!

"Astrid!

Är du där?"

Are you there?"

Det var Björn.

It was Björn.

Han hade blivit orolig när vädret försämrades och hade följt hennes spår.

He had become worried when the weather worsened and had followed her tracks.

När han nådde henne, linda de in henne i hans jacka och hjälpte henne mot bilen.

When he reached her, he wrapped her in his jacket and helped her toward the car.

Tillsammans tog de sig tillbaka till civilisationen, medaljongen säkert förpackad i hennes ryggsäck.

Together, they made their way back to civilization, the medallion safely packed in her backpack.

Några dagar senare, i ett varmt museum, överlämnade Astrid och Björn medaljongen till kuratorn.

A few days later, in a warm museum, Astrid and Björn handed the medallion over to the curator.

"Tillsammans har vi klarat det", sa Björn och log mot henne.

"Together, we did it," said Björn, smiling at her.

Astrid nickade.

Astrid nodded.

Hon hade lärt sig en viktig läxa: ibland är det okej att be om hjälp.

She had learned an important lesson: sometimes it's okay to ask for help.

Hon insåg att stora upptäckter inte alltid görs ensamma.

She realized that great discoveries are not always made alone.

Det var en ny vår i hennes liv.

It was a new spring in her life.

Tack vare vänskap hade hon funnit en styrka hon inte visste att hon hade.

Thanks to friendship, she had found a strength she didn’t know she had.