Stockholm låg i ruiner.

Stockholm lay in ruins.

Det som en gång var en livfull stad var nu ett minne.

What was once a vibrant city was now a memory.

Tidigt på våren värmde solen försiktigt de övergivna gatorna.

Early in the spring, the sun gently warmed the abandoned streets.

Hus stod tomma.

Houses stood empty.

Spökbilder av det förgångna.

Ghostly images of the past.

Men mitt i allt detta fanns hopp.

But in the midst of all this, there was hope.

Lars, Elin och Magnus stod i skuggan av den gamla skolan.

Lars, Elin, and Magnus stood in the shadow of the old school.

Deras gamla skola.

Their old school.

Lars mindes sin tid där.

Lars remembered his time there.

Skratten, vännerna, och ett speciellt halsband som han hade tappat samma dag som katastrofen slog till.

The laughter, the friends, and a special necklace he had lost the same day the catastrophe hit.

Det var viktigt.

It was important.

En påminnelse om allt han hade förlorat och allt han ville bevara.

A reminder of all he had lost and all he wanted to preserve.

Elin, med sitt långa blonda hår och skeptiska leende, låg handen på hans arm.

Elin, with her long blonde hair and skeptical smile, laid a hand on his arm.

"Är du säker på att detta är en bra idé?"

"Are you sure this is a good idea?"

frågade hon.

she asked.

Magnus log brett, hans optimism oförändrad trots allt de gått igenom.

Magnus smiled broadly, his optimism unchanged despite all they had been through.

"Vi kan klara det, Lars.

"We can do it, Lars.

Vi måste bara tro och vara försiktiga."

We just have to believe and be careful."

De började mot skolan.

They started towards the school.

Ett ekande tomrum, ändå pulserade det nu av liv.

An echoing void, yet it now pulsed with life.

Skördar och överlevare hade gjort ruinerna till sina egna.

Harvesters and survivors had made the ruins their own.

Lars visste att de behövde vara försiktiga.

Lars knew they needed to be cautious.

"Vi kan kanske prata med dem," sa Magnus.

"Maybe we can talk to them," said Magnus.

Lars skakade bestämt på huvudet.

Lars shook his head firmly.

"Först måste vi se vilken typ av människor de är."

"First, we must see what kind of people they are."

De smög in genom en sidodörr.

They sneaked in through a side door.

Lars mindes vägen.

Lars remembered the way.

Klassrummen låg tysta, svävande mellan minnen och glömska.

The classrooms lay silent, hovering between memories and oblivion.

Efter några steg mötte de en grupp scavengers.

After a few steps, they encountered a group of scavengers.

Deras kläder var slitna, men deras blickar vakande.

Their clothes were worn, but their gazes were watchful.

Efter en stunds tystnad stod gruppens ledare fram.

After a moment of silence, the leader of the group stepped forward.

Hans ögon var kalla.

His eyes were cold.

"Vad gör ni här?"

"What are you doing here?"

Lars tog ett djupt andetag.

Lars took a deep breath.

"Vi söker bara efter något från vårt förflutna."

"We're just looking for something from our past."

Ledaren såg på honom.

The leader looked at him.

"Det är farligt här.

"It's dangerous here.

Men om ni inte stör oss, så lämnar vi er ifred."

But if you don't disturb us, we'll leave you alone."

Magnus klev fram, hans ansikte hoppfullt.

Magnus stepped forward, his face hopeful.

"Vi vill bara ha en sak," sa han, "och vi lovar att inte stanna länge."

"We just want one thing," he said, "and we promise not to stay long."

Lars förhandlade försiktigt medan Elin höll vakt.

Lars negotiated carefully while Elin kept watch.

De kom överens.

They reached an agreement.

En tyst vapenvila, och scavengers lät dem gå.

A silent truce, and the scavengers let them pass.

Lars ledde gruppen till den gamla källaren.

Lars led the group to the old basement.

Där, under en hög av spillror, hittade han det – halsbandet.

There, under a pile of debris, he found it—the necklace.

Han kramade det i sin hand, kände en våg av lugn och lycka.

He clasped it in his hand, feeling a wave of calm and happiness.

Elin och Magnus log mot honom, delade hans seger.

Elin and Magnus smiled at him, sharing in his victory.

När de gick ut från skolan, kände Lars något nytt.

As they walked out of the school, Lars felt something new.

Självförtroende.

Confidence.

En tro på att han, med minnen från det förflutna, kunde skapa något nytt i denna värld.

A belief that he, with memories from the past, could create something new in this world.

Och i vårens ljus började Stockholm, i deras hjärtan, åter vakna till liv.

And in the light of spring, Stockholm, in their hearts, began to awaken to life once more.