Det var en livlig dag på Stockholms Stadsbibliotek.

It was a lively day at the Stockholms Stadsbibliotek.

Solstrålar ljusade upp de stora valven och dansade över rader av böcker.

Sunbeams illuminated the large arches and danced over rows of books.

Linnea, en passionerad bibliotekarie, kände fjärilarna i magen.

Linnea, a passionate librarian, felt butterflies in her stomach.

Hon älskade sitt jobb, särskilt under författarevenemang som detta.

She loved her job, especially during author events like this one.

Men idag var speciell.

But today was special.

Oskar, en känd författare, var kvällens stjärna.

Oskar, a renowned author, was the star of the evening.

Folksamlingen växte och Linnea hjälpte med att ordna stolar.

The crowd grew, and Linnea helped arrange chairs.

Hennes kollega, Elise, log och viskade, "Oskar är verkligen något, eller hur?"

Her colleague, Elise, smiled and whispered, "Oskar is really something, isn't he?"

Linnea nickade, men hennes tankar var helt annorlunda.

Linnea nodded, but her thoughts were entirely different.

Hon kritade på sitt hemliga manuskript, som låg gömt i hennes väska.

She was thinking about her secret manuscript, which lay hidden in her bag.

Hon beundrade Oskar, men hans framgång påminde henne bara om hennes egen osäkerhet.

She admired Oskar, but his success only reminded her of her own insecurities.

När evenemanget började tog Linnea plats längst bak i rummet.

When the event began, Linnea took a seat at the back of the room.

Oskar talade om sitt senaste verk med självsäkerhet och charm.

Oskar spoke about his latest work with confidence and charm.

Publiken var hänförd.

The audience was captivated.

Linnea kände hur hennes hjärta bultade snabbare.

Linnea felt her heart beat faster.

Skulle hon våga ge honom sitt manuskript?

Would she dare to give him her manuscript?

Tänk om han inte gillade det?

What if he didn't like it?

Timmarna flög iväg, och snart var det dags för autografer.

The hours flew by, and soon it was time for autographs.

Linnea stod i kön, nervöst vridande på sina händer.

Linnea stood in line, nervously twisting her hands.

När hon äntligen närmade sig Oskar, tvekade hon.

As she finally approached Oskar, she hesitated.

Skulle hon verkligen göra detta?

Should she really do this?

Hennes självkritiska röst skrek åt henne att vända om.

Her self-critical voice screamed at her to turn back.

Men någonting djupt inom henne, kanske hennes författarhunger, drev henne framåt.

But something deep inside her, perhaps her hunger as a writer, pushed her forward.

"Linnea?

"Linnea?"

", frågade Oskar, när hon steg fram.

Oskar asked as she stepped forward.

"Vad kan jag göra för dig?"

"What can I do for you?"

Med darrande händer tog hon fram sitt manuskript.

With trembling hands, she brought out her manuscript.

"Detta är... något jag har skrivit.

"This is... something I've written.

Skulle du läsa det?"

Would you read it?"

Oskar log vänligt och tog emot papperen.

Oskar smiled kindly and accepted the papers.

"Självklart," sade han.

"Of course," he said.

"Jag ser fram emot att läsa det."

"I look forward to reading it."

Linnea kände lättnad, men också avväpnande rädsla.

Linnea felt a relief, but also disarming fear.

Hon gick tillbaka till sin plats och fann Elise där med ett stort leende.

She returned to her seat and found Elise there with a big smile.

"Du klarade det, Linnea!

"You did it, Linnea!

Stolt över dig!"

Proud of you!"

Efter evenemanget kom Oskar fram till henne.

After the event, Oskar came up to her.

Hans leende var lugnande.

His smile was reassuring.

"Jag har bara hunnit läsa några sidor, men jag gillar vad jag ser.

"I've only had the chance to read a few pages, but I like what I see.

Du har talang.

You have talent.

Du borde verkligen överväga att försöka publicera detta."

You should really consider trying to publish this."

Hennes hjärta svällde av glädje och överraskning.

Her heart swelled with joy and surprise.

"Verkligen?

"Really?

Tror du det?"

Do you think so?"

"Ja, tveka inte," svarade Oskar med uppmuntran.

"Yes, don't hesitate," replied Oskar with encouragement.

"Du har något att säga."

"You have something to say."

De orden ekade i Linneas sinne när hon lämnade biblioteket den kvällen.

Those words echoed in Linnea's mind as she left the library that evening.

Solen hade nästan gått ner, men hennes hjärta var fyllt med ett nytt ljus och mod.

The sun had almost set, but her heart was filled with a new light and courage.

Hon skulle arbeta hårt för sin dröm, övertygad om att hennes röst också förtjänade att höras.

She would work hard for her dream, convinced that her voice also deserved to be heard.